MIN NOSTALGISKA SIDA

DSC_8088

-Nä, det där slänger jag, säger jag högt för mig själv under tiden som jag rensar i lådor till bredden fyllda med minnen från förr. Varför ska jag ha kvar papper från utvecklingssamtal vi hade i fyran? Eller den trasiga converse-sko som gjorde att jag vann en biljett till festivalen siesta sommaren 2007? Nej, jag sparar helt enkelt inte på så mycket fysiska minnen eftersom jag inte ser vitsen med att ha kartong efter kartong med sånt som är kul att kika på  en gång var femte år men som inte fyller någon funktion i mitt liv annars. Av samma anledning raderar jag i princip alla mina bilder efter att de kommit upp här på bloggen och låter inga sms ligga kvar i telefonen längre än nödvändigt  – jag är helt enkelt inte nostalgisk på det sättet.

 

DSC_8082

Däremot kan jag börja gråta över tanken på alla de minnen som försvunnit i min hjärnas dunkel och som aldrig mer kommer igen.  När jag ser att min svampskog har blivit ett kalhygge är det en stor sorg i mitt bröst.  Inte bara över den förlorade svampen utan för att det aldrig mer kan bli som det var. Minnena är inkapslade i mig men jag kan aldrig mer försöka återskapa dem i det verkliga livet.

Precis så känner jag inför åldrandet. Inte så mycket mitt eget som de i min närhets. Jag får en klump i bröstet av att se hur alla blir äldre, får fler rynkor och gråare hår. Eller ja, inte för deras fysiska förändring per se men det är en så tydlig markör om att tiden går. Att saker vi sagt, gjort och upplevt nu för alltid tillhör dåtiden, en plats där det hänger en stor skylt som säger att tillträde är förbjudet. Nu kan jag för alltid bara snudda vid dem, aldrig mer greppa tag i dem och omfamna det.

 

DSC_8096

Hur ska jag kunna kapsla in allt som varit utan att glömma? Hur ska jag se till att mitt favoritträd inte sjunker längre ner i sjön eller att vattennivån inte slukar vår bästa sandstrand? Hur håller jag minnena vid liv när jag ständigt är på jakt efter nya?

Nej, fysiska prylar binder jag inte upp mig vid men allt det där andra får mig att inse hur stort och långt livet är. Hur tacksam jag är som får uppleva det men att det också innebär att mitt barnajag glider allt längre ifrån mig och det finns lika lite jag kan göra åt det som åt naturens framfart och utveckling. Det är lika vackert som sorgligt, det där hur allt byts ut och på något vis bara går runt runt. Kanske behöver jag ett minne från oä-lektionen i trean lika lite som de där utvecklingspapprena men i mig känns de där sakerna så annorlunda.  Det är min nostalgiska sida.

13 kommentarer Lägg till din
  1. Jag vill gärna skriva något men vet inte vad. Istället fäster jag mig vid ytligheten av att den första bilden på dig är helt FANTASTISK. Ljuset. Håret. Leendet. Skitbra bild. Sorry att jag inte har något med mer substans att komma med

  2. Haller med.. jag bor sa langt ifran min famil sa jag ser dem bara en gang om aret.. det ar sa laskigt for man akn verkligen SE hur tiden gar i dem och speciellt nu, i mitt barn. Nar min mormor sag WK forsta gangen var han en bebis och kunde inte ens vanda pa sig sjalv. nu ar han en springande, talande toddler!

  3. Jag tillhör dem som spar saker av nostalgiska skäl, just för att de hjälper mig att minnas. Jag har tyvärr väldigt dåligt minne och glömmer saker och ting alldeles för fort.
    Ibland glömmer jag tom vad jag och min sambo bråkar om, mitt uppe i grälet. Det behöver inte ha pågått länge eller vara speciellt invecklat. Jag kan glömma vad han precis sagt bara sekunderna innan. Vill nästan tro att det är något sjukligt för det här känns inte normalt :/

    1. Alltså det är PRECIS samma för mig! Behöver typ ta en paus och tänka efter vad det var han sa eller vad var det jag var sur för. Undrar också om det är normalt eller om det är något fel på mitt minne? Typ att jag supit bort massa hjärnceller i delen där minnet sitter när jag var tonåring?

      1. Skönt att höra att jah inte är ensam, även om det är beklagligt att du lider av samma dåliga minne. Min sambo har såklart glasklart minne, vilket för mitt minne minne att verka ännu sämre ://

  4. Jättefint inlägg! Jag sparar nog en del, men absolut inte allting. Men precis som C.Maria så glömmer jag verkligen annars. Om saker inte fastnat på bild så minns jag det ofta inte. Min syster och jag ordnade en överraskningsfest för mamma när hon fyllde år när jag var typ 10 kanske, och jag har ABSOLUT noll minne av det här. Det kom på tal för ett tag sen men jag minns det verkligen inte alls, men det var ändå en rätt stor grej, vi snodde hennes adressbok och ringde runt till alla och bjöd in typ. NOLL MINNE. Det är ju sjukt. Så jag behöver minnessaker för att det ska kännas som något ens har hänt. Annars får jag väl bara leva i nuet jämt då och aldrig blicka tillbaka för jag kmmer ändå inte ihåg någonting.

  5. Men åh vad skönt!! Jag är så rädd att jag slänger för mycket av barnens skolsaker… men gillar det du säger om att du inte binder upp dig vid fysiska prylar. De betyder ju ingenting egentligen. Skönt att luta mig på det när jag rensar, rensar, rensar :) Och jag sparar ALLDELES för många bilder. Gud vad skönt att slänga. Ska bli bättre på det!! :)

  6. ”Hur håller jag minnena vid liv när jag ständigt är på jakt efter nya?” var det mest vackert melankoliska jag läst på länge. är det okej att knycka, översätta och musicera med den textraden?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *