SAKER VI INTE PRATAR OM: SVÄRFÖRÄLDRAR

DSC_1619

För någon vecka sedan satt jag och pratade med en kompis när vi snöade in på ämnet svärföräldrar och jag insåg att det här kan vara ett av de krångligaste ämnena som finns.

 

För hur gör en egentligen om en blir kär i en person men inte kommer överens med hens familj? Jag menar, att ta sig in i en ny konstellation människor kan vara krångligt nog men när det är traditioner, roller och känslor med i spelet blir det så himla mycket svårare. Hur lägger en fram att en inte gillar sin partners föräldrar? Hur känns det att vara den som står mitt emellan och märker att familj och partner inte alls klickar. Eller kanske ännu svårare: vad händer om en älskar sin svärfamilj och sen gör slut?

 

DSC_1632

Jag tycker att det här med familj kan vara knivigt på många sätt eftersom alla relationer ser olika ut. Men jag skulle ändå våga påstå att de flesta väl ändå önskar att ens partner hade en bra familj som både hen och en själv gillar. Med traditioner och vanor en känner sig inbjuden till och okej med, med en jargong och ett bemötande som gör en avslappnad och hemmastadd. Tyvärr är det ju långt ifrån alla gånger dessa önskemål tillgodoses med blodsband och därför är chansen rätt liten att en får den där andre familjen,som ofta utmålas på film, genom sin partner.

 

 

På gymnasiet hade jag ett kort förhållande med en kille som jämförde allt jag gjorde med vad hans mamma gjorde. ”Min mamma läser fler böcker än du gör” var hans kommentar angående mitt läsintresse och att vara tillsammans med en sån person känns förödande i längden. Eller ja, även om vi fortfarande varit ett par så hade min relation till hans mamma antagligen varit starkt färgad av detta behov att hävda sig och höja henne till skyarna. Senare hade jag ett långt förhållande med en person som hyste ett sånt kvinnoförakt att det enda han gjorde var att utsätta sin mamma för hån och glåpord. Och där satt jag, med vissheten om att han en dag skulle rikta allt det där mot mig, och önskade att vi kunde åka därifrån. Det fanns liksom inte utrymme för mig att ens försöka fatta tycke för hans familj när han själv stötte bort dem.

 

DSC_1626

 

I mitt nuvarande förhållande är jag lyckligt lottad med att verkligen ha fått den där andra familjen med medlemmar jag kan vända mig till i olika situationer. Viktor har fyra underbara syskon varav alla är gifta och har egna små familjer och mina svärföräldrar är två personer jag verkligen ser upp till.  Innan jag startade den här bloggen var det ofta de som fick agera bollplank i mitt sökande på mig själv och genom min osäkerhet. I efterhand har jag förstått (inte av dem utan helt på egen hand) att det kanske var dumt att utnyttja den relationen till just den grejen även om jag fortfarande i dagsläget gärna hör deras åsikt om saker jag och Viktor funderar på eller ska besluta kring.

 

Jag skulle inte skriva det här inlägget om jag inte hade något positivt att säga om mina svärföräldrar men sen Elton kom har relationen med dem faktiskt blivit ännu bättre än tidigare (visste ni förresten att vi bodde hos dem ett helt år 2012/2013? Snacka om att det hade inverkan på relationen ). De är de finaste farföräldrarna vi hade kunnat tänka oss och det känns otroligt lyxigt och tryggt att veta att vårt barn växer upp med deras närvaro.

 

DSC_1636

Ibland tittar jag på min son och tänker att han en dag kanske ska leva ihop med en annan person och att jag, som i dagsläget älskar honom allra allra högst på jorden, inte längre kommer vara hans centrum. Jag blir då en svärmor som ska försöka acceptera att mitt barns kärlek går till en annan och förhoppningsvis kommer det helt naturligt då (i vilket fall som helst så är det ett bra tag dit) men jag blir tårögd när jag tänker på det nu. Det kan vara så himla knivigt att komma in i en ny familj men jag ska verkligen försöka göra allt för att hans eventuella partners ska känna sig välkomna.

 

Jag skulle som sagt inte skriva det här inlägget om jag inte kände att jag hade en bra känsla kring mina svärföräldrar. Men hur har du det? Behöver du lufta ämnet och få berätta hur det är för dig? Eller har du gamla erfarenheter och minnen du vill dela med dig av? För det här kan som sagt vara ett av de mest infekterade ämnena som finns att diskutera och jag vet att behovet kan vara stort. Och självklart kan du vara helt anonym!

 


Translation: It’s time to talk about in laws. Do we go well with them? Do we miss them when the relationship is over? Please share!

24 kommentarer Lägg till din
  1. Jag har aldrig träffat min killes föräldrar. De bor i ett annnat land och verkar inte ha så bra kontakt. Vi pratar faktiskt nästan aldrig om dem nu när jag tänker efter. Tycker inte att det är en så stor grej egentligen men nu när jag läser ditt inlägg inser jag att det kanske är jättekonstigt?? Vi har varit ihop ett halvår, jag är 23 och han är 32.

  2. Väldigt intressant ämne!

    Min första pojkvän’s familj kom jag väldigt nära. Framför allt så kändes det väldigt jobbigt att ”göra slut från” hans brorsdotter, som jag tyckte om lika mycket som om hon vore mitt eget syskonbarn. Att veta att hon frågade efter mig och undrade varför jag inte kom och hälsade på mer när vi gjort slut, gjorde så ont i hjärtat </3

    I övrigt har jag två ex vars föräldrar jag verkligen inte tyckte om, eftersom båda papporna var såna där människor som trycker ner sina söner för att de inte är "tillräckligt manliga" eller hade "tjejiga intressen". Tillåt mig spy…

    Lyckligtvis tycker jag väldigt mycket om hela min nuvarande pojkväns familj, så inga problem finns idag 😍

  3. Åh jag har haft sån himla tur med mina svärföräldrar, de är underbara! Andreas föräldrar är separerade (men väldigt bra vänner) så jag har som dubbla familjer. Vi bor tre minuter från hans pappa med sambo och hos svärfar är jag alltid välkommen. Det går att promenera dit och prata lite över en kopp kaffe och vi hjälper ofta varandra med saker och ting.

    Svärmor har jag oerhört mycket gemensamt med, vi går ofta ute i skogen eller åker runt på loppisar. Jag känner mig oerhört välkommen i hans släkt och det är fint att känna att jag kan kontakta dem om det är något, speciellt då jag inte bor så nära min egna mamma nu. Det är också härligt att kunna umgås med dem utan att Andreas är med – de har blivit mina vänner och som en extra familj <3

    Dessutom har Andreas två syskon med familjer som också de är underbara och som jag har otroligt roligt, så jag är enormt lyckligt lottad!

  4. Mitt ex föräldrar tror jag aldrig gillade mig riktigt, tror de tyckte att jag ”drog ner deras perfekta son i fördärvet” haha. För att han typ inte hade druckit alkohol och festat så mycket innan han blev tillsammans med mig :P Tror de blev betydligt gladare när han senare blev ihop med en helylle friidrottstjej som satsade hårt på sin sport. Men vi var bara tonåringar då och det var alltid lite awkward med andras föräldrar (även vänners) oavsett om de fick en att känna sig välkomna eller inte tyckte jag då. Kan tänka mig att det hade varit betydligt jobbigare i vuxen ålder att ha dem som svärföräldrar. Fast å ena sidan tror jag inte att de hade tyckt samma sak om mig idag, haha! Men idag har jag jättetrevliga och gulliga svärföräldrar som verkligen får mig att känna mig välkommen och inkluderad!

  5. Ja jag tror det kan vara himla knivigt. Allas familjer är ju väldigt olika ofta. Men jag är så lyckligt lottad att ha fått en underbar svärfamilj genom min Max. De har varit otroligt välkomnande sen dag ett och stöttar både mig personligen och oss i vårt förhållande. Har umgåtts med samtliga medlemmar i familjen själv och har en fin relation till var och en. Känns som världens lyckokast!
    Max passar också in väldigt bra i min familj och blev från start väldigt omtyckt av alla.

  6. Jag är så glad över att jag fått så fina svärföräldrar. Har känt mig välkommen sen dag ett. Och det känns verkligen bra att mina barn kommer få en sån bra farmor och farfar. Hade tyckt det varit jättejobbigt om jag inte gillat dom, eller om dom inte gillat mig.

  7. Min sambo är lyckligt lottad med fantastiska svärföräldrar (mina föräldrar). Han och pappa klickade direkt. Och nu bor vi hundra meter från mina föräldrar. Jag är däremot sämre lottad. Den enda gång jag känt någon som helst kontakt med någon av hans föräldrar var i helgen när vi var där och åt middag. Svärfar är kommunpolitiker och i lokaltidningen pågick i nuläget en debatt om ett projekts syfte samt ekonomi. Han visade mig insändarna på surfplattan och vi kunde ha ett riktigt samtal. För första gången. Och då har Tony och jag varit tillsammans i tre år. För det mesta brukar jag ha lätt att prata med människor, framförallt diskutera, men hittar inga sådana ämnen med hans föräldrar. Det blir mest tyst och pinsamt. Upplever att hans mamma mest klagar, men inte gör något åt saken. Hade hellre haft min sambos moster med man som svärföräldrar. Vilket känns så himla fel. Att jag hellre vill umgås med någon annans moster än med min svärmor.

  8. Jag har blandade känslor när det kommer till svärföräldrar. Min ex familj var väldigt speciell med mycket drama. Tror inte helt att de mådde så bra där, de var inte de snällaste mot varandra dessvärre.
    Min svärmor är väldigt trevlig när vi väl ses, men jag känner inte att min sambos familj känner mig alls, inte ens lite grann, trots att vi varit ihop i över fem år och planerar ett bröllop till nästa år. Min familj ser verkligen min sambo som en del av våran familj, de vet vad han gillar och så. Men det är svårt att lära känna någon som inte har tid att komma på besök eller sällan bjuder hem oss. Vi ser hans familj ca en gång varannan månad (på sin höjd) och min ser vi ett par gånger i veckan.

  9. Jag kom in i min mans familj som en total framlig, de ar uberskristna och valdigt konservatiga, och jag en liberal svennebanan. Det blev sa mycket konflikter och missforstand och mycket av var relation har varit ratt jobbig. men nu efter att vi fick barn sa kanner jag att vi verkligen kan enas runt karleken till denna gemensama lilla person, det ar fantastiskt och jag ar sa glad att min son har en amerikansk familj som ar heeelt olika sin svenska familj. Men jag minns hur min svarmor en gang sa hur jobbigt det var att ersattas av en annan kvinna… jag kom och ”tog” hennes son och jag fattade inte hur jobbigt det maste varit forren nu nar jag har en egen son.

  10. Mina svärföräldrar är urgulliga och jag har alltid tyckt att det är kul att åka och hälsa på dem. Jag tror att de gillar mig också. Mitt problem är att mina svärföräldrar aldrig träffat min mamma och detta verkar folk tycka är ganska konstigt (jag och min kille har varit tillsammans i snart fyra år…). Jag vet inte, det känns som att det ligger någon slags ”skam” hos min kille att presentera sina föräldrar för min familj. Vi kommer från helt olika ekonomiska förusättningar osv och även om detta inte är något vi pratar om märker jag på min kille att han inte är helt bekväm med att föra samman våra familjer. Min kille undviker det och säger att han är rädd att det ska bli stelt. Det blir ju knappast enklare med tiden heller. Hjälp?! Hur ska jag lyckas övertala min kille att föra ihop våra föräldrar? Eller är det helt enkelt något som inte behövs? (förrän vi typ gifter oss/skaffar barn kanske när det kommer mer naturligt). Lite irrelevant kanske men det är ju ändå på tema svärföräldrar så någon kanske har en klok tanke kring detta :)

    1. PS. Jag lägger alltså absolut ingen värdering i våra uppväxtförhållanden och ”klass”skillnader men jag får uppfattningen att han gör det. Jag vill dock inte fråga rakt ut då det känns som ett känsligt ämne. Det kan ju också bara bero på att han tycker att det känns lite stelt att arrangera ett sånt möte. Tänker bara högt här :)

  11. För mig är det lite knivigt med svärföräldrarna. Min pojkvän har väldigt dålig kontakt med sina föräldrar. Vi reser regelbundet dit och hälsar på dem ca 2 gånger om året (de bor ca 60 mil bort) men han tycker inte om att göra det. Han litar inte på dem alls och efter att vi träffat dem så är det han som talar illa om dem efteråt. Vad de sa, gjorde eller borde ha gjort och allt de gör fel. Jag tycker dock inte att de är så dåliga. De verkar snälla, fina och gör sitt bästa men min pojkvän har ingen tillit alls till dem. Han tycker att de gör allt med baktankar och att de liksom spelar att vara bra och snälla. Vi pratar mycket om det och jag tror honom. Som jag förstår det så känner han sig sviken flera gånger om sen han var liten. Han har inte haft någon fruktansvärd uppväxt med våld, skilsmässa eller så men han har heller aldrig heller upplevt familjen som en trygg punkt som man kan vända sig till eller som stöttar en utan snarare några som han måste hjälpa. Så var det nog även som barn.

    Jag, som har nära kontakt med min familj, har svårt att förstå. Eftersom svärföräldrarna är snälla och gulliga mot mig så är det svårt för mig då det blir jag som hamnar mittemellan min sambo och hans familj. Självklart stöttar jag alltid på min sambo mest, speciellt som jag ju egentligen inte känner svärföräldrarna så bra men litar totalt på min sambo. Men det är klurigt hur det kan bli och jag kan tycka det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till dem.

    1. åh känner igen min situation så mycket. kändes bra att höra att det finns andra som också har det så. jag har också svårt att förstå hans relation med sin familj men är på samma spår som du, jag respekterar att han känner så och försöker följa hans önskningar når det gäller hans familj. de har liknande historia som du skriver.

  12. Jag har ett väldigt speciellt minne på ämnet svärmödrar. Det här var väldigt många år sedan nu. Jag och min dåvarande pojkvän hade åkt för att hälsa på hans mamma och hennes nya man. När hon öppnar dörren ler hon med hela ansiktet, slänger armarna om sin son och ropar hej ”namn”! Sen lägger hon bort det leende ansiktet. Tittar på mig. Tittar åter på sin son och frågar honom hur hans x’s mår… Kan väl säga att vi aldrig blev riktigt tighta svärmodern och jag.

  13. I tidigare relationer har jag inte haft jättemycket tur. Min första pojkväns mamma ville inte ens träffa mig för att hon inte tyckte att vi var i en ålder då vi var seriösa nog för henne att göra sig det besväret. Vilket hon hade rätt i, men det var en stor del av mitt beslut att inte fästa mig vid honom, att jag kände mig så oviktig och obetydlig i hans familj. Min familj tog emot honom med öppna armar. Jag tror att ju mindre man bryr sig, desto mindre chans är det att relationen kommer att fungera.

    I mitt andra förhållande hhöll vi i fyra år. Hans mamma och han hade en sjukt dålig relation, men hans morföräldrar var helt underbara och hans farföräldrar fanns inte i livet och hans pappa inte i bilden. Det var hemskt att höra hur han och hans mamma skrek åt varandra – och när dem till slut bröt kontakten vände han samma beteende mot mig och jag levde i två år i ett helvete innan jag lyckades ta mig loss. Men hans morföräldrar var helt fantastiska och jag saknar dem fortfarande. Hans mamma tyckte mycket om mig men jag tyckte inte om henne. jag kunde inte förstå hur en mamma kunde bete sig så som hon gjorde, särbehandla sina barn och skylla sina problem på dem. När vi gjorde slut var jag så glad att komma låss från den familjen.

    I min tredje relation satt pappan i fängelse och mamman var alkolist men med väldigt ordnad fasad. Sonen var väldigt kuvad och vågade inte göra någonting, han var styrd med jänhand. Hans mamma var sjukt trevlig mot mig och är det fortfarande (vi bodde väldigt nära varandra i Sverige) när vi ses. Men att veta hur det är mellan dem och vad hon gjort mot honom gjorde det omöjligt för mig att känna mig som en del av dem. Återigen var det en lättnad när det tog slut. Hans familj var en stor del av varför jag gjorde slut.

    Nu… alltså, wow. När jag växte upp hade mina föräldrar svårt att hjälpa mig med saker. Deras ekonomi var sjukt dålig, dem var skilda och vi bodde i en stad där vi inte hade några direkt aband, så vi hade inga kontakter dem kunde hjälpa mig med. Jag var alltid tvungen att göra allt själv och jag flyttade hemifrån tidigt, 16 år gammal. Nu, när jag är 25 och bor utomlands, har jag blivit otroligt bortskämd. Både mamma och pappa har ordnat upp sina ekonomier och kunnat hjälpa mig med olika saker. Pappa kom på besök hit och skämde bort mig rejält. Och hans föräldrar…

    Jag tröddade dem första gången när jag var 16. Då förstod jag inte vad hans mamma sa, för hennes gotlänska var så himla bred, men hon log och pladdrade och verkade jättetrevlig så jag tyckte om henne direkt. Hans pappa var lugn, med en lättare dialekt: gotläsnka med en del stockholmska ord och uttryck och melodi, typiskt en gotlänsk entreprenör som måste bli förstådd utanför ön. Båda var jättemysiga. Då jag jag och sambon inte ihop, utan vi delade bara lägenhet. Flera år senare satt vi och fikade hos hans pappa i deras sommarstuga och pappan sa att han redan då förstått att det skulle bli vi tillslut. Haha. Sambons föräldrar är skilda och bägge har nya partners. Sambons pappa och hans fästmö ör fantastiska, lugna naturmänniskor, som hjälper mig så otroligt mycket och har tagit mig till sig som om jag vore deras dotter. I somras när min mamma flyttade och mina tillhörigheter behövde någonstans att ta vägen så bestämde sambon och hans pappa att allting skulle flyttas till pappans gård, coh att jag ska flytta in där när jag kommer till Sverige. Ingen bor där just nu och dem har gått om plats. Så dem flyttade alla mina grejer och dem har köpt en bil till mig tills jag kommer… jag kan inte ens fatta att det är sant. Sambons mamma är som en kompis. Vi kan gå och shoppa ihop, vi har jättebra samtal och hon är underbar. Jag är lite rädd för henne ibland, för hon kan vara väldigt bestämd, men hon ler alltid och jag känner verkligen en samhörighet med henne. Vi brukar gadda ihop oss mot min sambo på skoj :-) Hans familj är verkligen min familj också. Och min familj har gjort samma sak med honom. Under åren som gick innan vi blev ett par, frågade jag syrran om vad hon tycket om killarna jag dejtade. Hennes svar var alltid: ”Han är okej… men han är inte Adam.” Min familj älskar honom.

    Jag har verkligen inga dåliga ord om mina svärföräldrar nu. Dem är för bra för att vara sanna och en himla kontrast till vad jag hade tidigare. Ibland är jag rädd att jag ska skrämma bort dem med mina galna konstnärsegenskaper, men hittills så ler dem bara och skakar på huvudet och tycker att jag är spännande. Hans pappa är otroligt peppande och stöttande och pöönar möjligheter för mig som jag annars aldrig fått. Möjligheten att flytta till Gotland, till en Gotlandsgård, och starta eget nästa år… jisses. I mitt fall förändrar mina svärföräldrar mitt liv!

  14. Jag har haft riktig braktur i två förhållanden av fyra. Min första svärfamilj kan jag sakna lite än idag men min nuvarande är också helt fantastisk. Vilket känns extra lyxigt när min egna släkt inte är så stor. Så tacksamt för det gör verkligen livet lättare när man inte ”bara” kommer överens utan genuint tycker om varandra!

  15. Ok, känner faktiskt att jag vill skriva av mig. Tack för att du tar upp detta <3 <3

    Mina svärisar är väl trevliga på ytan, men jag går hela tiden omkring med en känsla av att dom inte tycker om mig. Min kille berättar ju vad dom säger om mig, och det finns vissa saker som har gjort mig så himla sårad. När vi flyttade ihop var deras första fråga till min kille: "Annie tänker väl betala hyra – hur mycket?"
    Obs att min kille har ett väldigt välbetalt jobb och jag inte ens tar fullt studiemedel och han äger sin bostad själv. Jag betalar halva vår avgift (som är väldigt billig), men kommentaren sticker ännu i mig. Dom trodde på allvar att jag skulle utnyttja honom..

    Sen har de ifrågasatt att min kille blev vego sen vi blev ihop. Det var något som skedde gradvis och absolut inget som jag föreslog, men det är fortfarande som att de frågar min kille i princip varje gång: "jaha, så nu är du VERKLIGEN vegetarian??" och även:"har det alltså gått så långt?"

    Sist vi sågs var jag väldigt deppig för att jag var heelt utarbetad efter en superstressig vår och en vidrigt tung tid som sommarbrevbärare. Jag var ovanligt tyst vid middagen (jag brukar annars ta sjukt mycket socialt ansvar och fråga hit och dit) och jag berättade att det berodde på min jobbsituation. Efteråt ringde min killes mamma upp min kille och frågade om vi hade relationsproblem. Och det var verkligen tvärtom!! Jag fattar inte varför man frågar något sådant när jag redan har berättat orsaken till mitt mående. Känns ju som att hon VILLE att det skulle vara dåligt mellan oss.

    Sen sist min kille och hans pappa käkade middag började de prata om min blogg. Då sa han: "Annie får verkligen skärpa sig med språket om det ska gå bra för hennes blogg". Ha! Mitt "fula" språk är en del av min personlighet. Vissa tycker inte alls om det, medan andra tycker att det känns genuint. Jag tror iaf inte att man blir stor genom att vara slätstruken. Jag skriver akademiska texter dagarna i ända och skulle såklart kunna göra det på bloggen också – men vem skulle vilja läsa? Jag kan/vill inte heller vara någon annan en den jag är. Min farsa är röris och jag växte upp i ett hem med mycket svordomar. Jag tänker inte tvätta bort det bara för att jag är akademiker. Igår blev jag iaf utsedd och nominerad av en jury till matbloggsprisets hedersutmärkelse!!! Så mmm, vi får väl se om jag måste skärpa mig eller ej!

    Fint att få bikta sig lite <3

  16. Åh jag har så himla bra svärföräldrar! De är så stöttande, så öppna och så otroligt omtänksamma. Jag blir helt varm i hjärtat när jag tänker på att Aaron och Märtha har så fina farföräldrar. Trots att de bor i Spanien på vinterhalvåret (och utanför Vimmerby, 4h bort, på sommarhalvåret) har vi en supernära relation med dem och facetimar minst två gånger i veckan. Försöker facetima med mina föräldrar också som ”bara” bor 2 timmar bort men de är alltid så upptagna så det är mycket svårare att få till. Tycker faktiskt att jag har en bättre relation med mina svärföräldrar än med mina egna föräldrar just nu. Sedan har jag ingen dålig relation med mina egna föräldrar men den är inte lika otvungen som med svärföräldrarna.

  17. Vet du jag kom faktiskt att tänka på den här inläggsserien och hoppades att du skulle göra något mer inlägg för jag tycker den är så bra! :)

    När vi visste att vi skulle få barn blev det lite jobbigt med vår förra bostad. Vi ville inte bo kvar där och började leta efter något större och som hade hiss/inga trappor + tvättmaskin och sånt. Insåg rätt snabbt att det skulle bli väldigt dyrt om vi skulle försöka köpa något, särskilt som sambon skulle börja plugga. Sen föreslog hans mamma att vi kunde flytta till dem och hyra lägenheten på deras övervåning. Vi tänkte först eeeh nej! Pga så konstigt att ”flytta hem” igen. Men när vi tänkte mer på det så var det den enda nackdelen och det fanns så många fördelar. Så det blev faktiskt så. Nu hyr vi en lägenhet med egen ingång i en villa med 5 min till stranden. För en väldigt billig peng :)

    Jag är väldigt olik min sambos föräldrar och håller inte med dem om många saker. Vi har väldigt olika intressen och jag har växt upp på ett annat sätt än min sambo. Ibland tycker jag det känns konstigt att de ska vara med och forma mitt barns uppväxt. Jag är ju van vid min familj liksom (inte för att de är perfekta haha). Men de (svärisarna alltså) bryr sig jättemkt om sina barn och ställer alltid upp och det tycker jag ändå är det viktigaste. Jag tror nog att de tycker om mig också. Framför allt känner jag att jag fått en annan relation till min svärmor sen graviditeten och förlossningen. Det är skönt att ha en annan kvinna i närheten att prata om vissa saker med. Dessutom är de så himla glada för sitt (första!) barnbarn och vi kommer så länge vi bor här alltid kunna få barnvakt haha :) Och hans mamma skjutsade oss till förlossningen + kom upp med kvällsmat när vi kom hem till BB och jag menar bara det var ju typ värt flytten! ;)

  18. Vilket intressant ämne! Hade faktiskt inte tänkt på det alls, men inser nu att jag inte har såvärst mycket kontakt med mina svärföräldrar. De bor visserligen 4000 mil bort på andra sidan atlanten, så det har ju lite av en naturlig förklaring. Vi ska dock åka och hälsa på dem nu i November så det ska bli spännande att se hur det går. Älskar svärmor (vi har lite sms kontakt) men svärfar verkar lite knepig och svår, och han har jag bara träffat en gång på fyra år.
    Svärfar behandlade min fru väldigt dåligt när hon var barn, så jag har väl en del bilder av honom som inte är så positiva. Inser nu när jag skriver att jag är lite nervös?! Tänk om han är helt dum i huvudet..! Jaja, det får jag väl ta när och om det kommer. Vi ska inte bo hos dem, utan hos några vänner, så om det skulle skära sig helt är det ju bara att fly bort lite ;)
    Tack för att du tog upp detta, visade sig att det var skönt att skriva av sig <3

  19. Min svärmor är en så konstig person. Efter att vi har träffats (hon bor som tur är långt bort) så måste jag alltid försöka diagnostisera henne med typ personlighetsstörning, för jag får inte ihop det annars. Hon säger så knäppa saker, har sociala problem, inget arbete… Jag och min sambo kan prata lite om detta, men det är ju svårt eftersom det är hans mamma. Det känns extra jobbigt nu när vi har fått barn. Jag kommer aldrig att lämna mitt barn ensamt med henne. Som någon annan här skrev så har min sambo verkligen blivit en i familjen i min familj, men min svärmor har aldrig ens bjudit mig på middag. Tack för att jag fick skriva av mig!

  20. Jag tycker att det här ämnet är väldigt svårt att prata om, för jag har rätt svårt för mina svärföräldrar. Och jag har ingen anledning att inte tycka om dem. De är jättesnälla och generösa fast de inte har så mycket, och vi är alltid välkomna. Men ändå tycker jag att det är så jobbigt att träffa dem. Jag blir stressad av att vara hos dem, känner att det inte spelar någon roll vad jag säger eftersom jag blir avbruten eller får ett svar som går emot det jag säger. Eller så skämtar de på ett sätt som jag är så trött på att höra. Så när vi hälsar på dem är min strategi för att stå ut att liksom stänga av och bara låta allt gå på, för någon gång är besöket över.
    Jag funderar mycket på varför jag har så svårt för relationen till dem, funderar på om det är något slags internaliserat klasshat som gör att jag ogillar det högljudda, som om jag tycker att de inte kan bete sig. Det är ju vidrigt om det är så. Eller så handlar det kanske om att vi är så olika och värdesätter olika saker i en relation vilket gör att vi liksom inte har lyckats mötas. Jag och min kille är ganska olika, kanske är det för att våra familjer och släkter är än mer olika. Det kanske bara är något jag får acceptera? Man kanske inte måste ha en superrelation till sina svärföräldrar, oavsett vad anledningen till det är?

  21. Min pojkväns familj bor i Turkiet, och de kan inget av de språk jag kan. Detta kan vara svårt ibland. Det känns som att det finns en stor del av honom och hans liv som jag inte kan ta del av. Kanske lär jag mig turkiska någon gång, eller så kanske han kan översätta om vi skulle träffas. Glad för din skull!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *