OM ETT BREV TILL MIN SON

brev till min dotter

 

Du vet vad det är för dag idag, eller hur. Den åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

 

Gör du någon specifik feministisk handling idag? Alltså, gå inte in i försvarsställning för jag försöker inte sätta dit dig. Jag är bara nyfiken på om du gör något speciellt en dag som den här. Om du tycker att det finns något speciellt vi kan göra, något vi har en skyldighet att göra idag och alla andra dagar eller om du bara tycker att det är en alldeles vanlig onsdag i kalendern.

 

 

internationella kvinnodagen

 

När jag besökte Bonnier för några veckor sedan fick jag med mig lite böcker hem och en av dem var den här boken från Forum. Brev till min dotter är en antologi sammanställd av Elcim Yilmaz och BTJ skriver såhär om boken:

”Berättelserna andas villkorslös kärlek och styrka mellan mor och dotter och från kvinna till kvinna. … tonen är ärlig, varm och innerlig.” 

 

Och när jag sitter här med frukosten framdukad och boken uppslagen framför mig känner jag precis så. Jag fattar hela grejen och jag blir så glad över att jag lever i en tid då jag dagligen får ta del av starka, smarta, kreativa och på alla möjliga sätt fenomenala kvinnor genom diverse sociala medier. Att de delar med sig och ger allt det där till mig och till alla andras döttrar. 

 

brevtillmindotter

 

Men jag anser inte att feminism är något som bara berör kvinnor och deras döttrar. Jo, jag vet att årets övriga dagar kretsar kring män och patriarkala strukturer men jag tänker att det finns en generation med blivande män som vi inte får glömma bort.  Så samtidigt som jag läser boken Brev till min dotter skriver jag egna brev till min son. Inte för att försöka få honom att växa upp till en man som hyllar och vördar kvinnor, för det skulle vara att direkt befästa könsroller och tala om för honom att kvinnor är svaga och behöver tas om hand om. Jag vill inte heller berätta om hur ett jämställt förhållande kan se ut när det kommer till matlagning och andra hushållssysslor, för det vore att återigen utgå från att det är kvinnans ansvar.

Nej, mer än något vill jag att han ska kunna lyssna på andras historia. Att han ska se kvinnor som jämlika individer och kunna känna empati med andra människor i allmänhet, inte enbart med de kvinnor som finns i hans närhet. Att han inte ska säga att han anlitat en kvinnlig rörmokare utan att han helt sonika bett en rörmokare om hjälp. Jag vill att han ska tycka likadant om olika egenskaper och egenheter oavsett vem det är som innehar dem, helt oberoende av kön/ickebinäritet. Jag är säker på att det kommer bli svårt. Att jag många gånger kommer tro att jag utför en feministisk handling när jag istället, oavsiktligt, gör det motsatta. Att jag flera gånger om kommer utmåla kvinnor som offer bara för att jag inte tänker mig för. Men jag ska göra allt jag kan för att sexism inte existerar när min son är vuxen.

 

Spara

14 kommentarer Lägg till din
  1. Heja dig :) att nästa generation blir bättre är allas gemensamma ansvar! Vi har en bok där vi skriver till Draken som vi började på när hon var i magen. Måste skriva mer i den, nu var det ett tag sen. Enda jag tycker är lite svårt är vilken nivå/ålder jag (vi) ska skriva till. Tänker att hon nog ska få den när hon är 10-15 år. För mig är det viktigt också att det inte bara är jag som skriver eftersom jag vill att hon ska få lära sig att män är precis lika omhändertagande och omtänksamma! Det gör hon nog iaf för hon har tur med sin underbara pappa och bra morbröder! :)

  2. SÅ viktigt att inte glömma alla söner. De är en lika viktig del av framtiden som döttrarna. Annars anser jag att denna dag gärna bör uppmärksammas, men inte firas. Det är liksom inte positivt att tillhöra gruppen kvinnor i bemärkelsen att det är en förtryckt grupp, vilket är dagens tema. Men som sagt, uppmärksamma gärna dagen för det den är.

  3. Så viktigt ämne! Jag försöker bedriva den feministiska kampen så gott jag kan och orkar i min vanliga vardag. Tar diskussioner, står upp för kvinnor, hjälper medsystrar osv. Men – lika viktigt som jag tycker att det är att ta diskussionen med ens egen generation (eller ja, egen och egen: vuxna i ens omgivning) tycker jag att det är att fostra våra barn med medmänskliga värderingar. Vi kan liksom inte tro att vi kommer lösa problemen genom att skrika på den misogyna grannen men fortsätta att fostra våra barn i samma spår som vi alltid gjort. Där flickor växer upp och blir lärda att ta minimal plats och vara alla till lags, där pojkar växer upp och tar dubbel plats och dessutom FÅR skrika högst och synas mest. Förstår du hur jag menar? Det är så viktigt att också tänka aktivt på vad vi gör med nya generationer, dels våra egna barn men också exempelvis förskolebarn och skolklasser.

    Jag har tidigare arbetat inom barnomsorgen och det var skrämmande att se hur barnen (och fröknarna) behandlade varandra pga kön. Pojken som VÄGRADE använda rosa/röd/lila när han målade pga tjejfärger, flickan som blev tillsagd och stämplad som bråkig för att hon hade svårt att sitta still i ringen (medan hennes pojkkompisar levde rövare bäst de kunde bredvid) osv. Det är ju dessa generationer som ska driva vårt samhälle vidare när vi blir gamla!

    Till sist vill jag bara säga heja och TACK till alla er föräldrar och andra vuxna som kommer i kontakt med våra yngre generationer i vardagen och försöker göra samhället till en bättre plats för dessa att leva i. Ni är guld.
    <3

  4. Fint och tänkvärt inlägg! Själv har jag varit på en feministisk föreläsning, känner att jag vill utbilda mig mer för att verkligen kunna förstå och analysera strukturerna i samhället samt mitt eget och andras agerande.

  5. Vackert!

    Jag har ju själv en son. Som är 10 år. Till min glädje har han massa tjejkompisar utan att tycka de är konstigt och han följer en homosexuell kille på Youtube som sminkar sig och har långa naglar och tycker inte det är ett dugg konstigt. Men jag tänker ständigt på de där. Hur uppfostrar jag honom rätt? Hur gör jag för att han ska respektera alla och inte lägga värderingar i kvinnligt och manligt eller se kvinnor som offer eller byten?

  6. Nej, jag uppmärksammar inte den här dagen. Jag gör vad jag kan 365 dagar om året så den här dagen uppmärksammar jag inte. Vet inte ens hur man skulle kunna uppmärksamma den? Det känns som ett bra men ganska missriktat intiativ med en kvinnodag över huvud taget. I USA är februari Black Month när rasism uppmärksammas och Mars är Kvinnomånaden. Men jag märker ingen skillnad, allt är precis som vanligt. :-) Men jag gör vad jag kan varje dag, tar diskussioner, uppmuntrar tjejer, informerar och är en bra förebild.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *