Tankar

LIVET PÅ INTERNET HAR GJORT MIG SOCIALT MISSANPASSAD

19 mars, 2017

LIVET PÅ INTERNET HAR GJORT MIG SOCIALT MISSANPASSAD

Oj, vilken hård rubrik jag valde att inleda det här inlägget med. Men den här läbbiga upptäckten drabbade mig så hårt att jag helt enkelt måste få skriva av mig lite.

 

Jag har bloggat i tre år nu och under de första två åren hade jag olika typer av anställningar, uppdrag och ansvar där jag socialiserade med andra människor. Men i takt med att det började gå bättre och bättre för bloggen började jag spendera mer och mer tid framför skärmen istället för på andra arbetsplatser. Det är ju inte så konstigt egentligen, att det är just här jag har behövt sitta flera timmar om dagen, men det är verkligen det jag har tyckt allra minst om med att blogga. Jag tycker inte teknik är spännande och kan varken koda eller hur en använder Photoshop, min latenta skelning gör att jag får ont i huvudet och ja, jag tycker bara att det är hopplöst tråkigt att stirra på en skärm. Men det har varit värt det. För det har ju betytt att jag fått hänga här med dig. Att jag fått ägna mig åt alla mina intressen och samtidigt haft möjligheten att inspirera andra, hamna i givande diskussioner och även få ta del av ditt liv.

 

 

Men det senaste året har gått trögt. Även om lusten att blogga och mängder med idéer har funnits där så har jag haft svårt att formulera mig. I slutet av graviditeten med Elton (för snart ett år sedan) blev jag yr när jag satt ner vilket gjorde att orden blev som sirap när de skulle lämna mina fingrar. När Elton sen föddes slog den där amningshjärnan till med full kraft och jag tappade ord till höger och vänster. Kunde för mitt liv inte komma på vad namnet på det jag försökte förmedla var och fick därför ur mig rätt knasiga meningar. I höstas märkte jag att jag höll på att gå in i väggen och efter det blev det nästan omöjligt att formulera hela meningar. Hjärnan ville inte alls samarbeta och jag började staka mig och behövde ta långa pauser i varje mening.

Det tog till i fredags innan jag förstod att det här inte beror på graviditet, amning och utbrändhet. I alla fall inte bara. Det beror på att jag levt mitt liv så länge framför en skärm och på internet att jag sakta men säkert börjar tappa talförmågan.

 

 

Jag är introvert och har aldrig haft kallprat som någon stor favoritsyssla. Däremot har jag alltid älskat att prata och har dessutom ofta varit rätt rapp i käften. Har kunnat snappa upp och spinna vidare på sånt andra kläckt ur sig och har älskat att retas med andra.

Men det senaste året har alla mina försök till samtal fått mig att vilja gråta. Jag vill att du ska förstå att jag menar allvar här, det är verkligen ingen överdrift från min sida. Det senaste året har jag både under och efter ett samtal med en annan person frågat mig själv vad det är som sker. Hur kan jag ha gått från att vara kvicktänkt till att bli så seg att jag aldrig kan få fram det jag vill säga. Min hjärna tänker nämligen en sak men munnen når inte hela vägen dit. Jag tappar ord, stakar mig, måste göra långa pauser och uttrycker mig på ett sätt jag inte känner igen. Jag undviker helst att prata helt eftersom jag börjar känna mig mer och mer missanpassad i sociala situationer.

 

gifta sig i rådhuset

 

I fredags var jag iväg och pratade med några gamla kollegor och när jag kom hem var jag glad över att ha träffat dem men helt knäckt över att jag helt tappat det på samtalsfronten. Det har som sagt inget med min introverta sida att göra, det handlar inte om att jag är blyg (för det är jag inte) eller något sånt utan det låser sig bara totalt.

När jag berättade om mitt trevande försök till att uttrycka mig sa Viktor ”jag vet, precis så var det för mig när jag spelade dataspel som mest och det tog jättemånga år att få tillbaka den förmågan”. Det var då jag fattade det, det är inte graviditet, amning eller utmattning det handlar om.  Inte bara i alla fall. Utan jag tror verkligen att det handlar om att jag lever så mycket av mitt liv på internet och framför en skärm att jag skalat bort de viktiga, sociala och verkliga relationerna i mitt liv.

 

 

Jag älskar min blogg. Jag älskar dig som läser. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och att allt det här får mig att må bra. Men mitt verkliga liv är här, i Karlsborg, och jag måste börja leva det. Jag kan inte förlora talförmågan för att jag bara sitter i min egen värld framför en skärm flera timmar om dagen. Jag måste börja leva där ute, i den verkliga världen, också.

Jag är introvert, tycker inte jättemycket om att kallprata men tycker egentligen väldigt mycket om att samtala med andra människor och att förlora den förmågan är en väldigt plågsam upptäckt.

 

 

 

Tiden är inne för mig att hitta tillbaka till det jag förlorat och med fredagens insikt har jag därför bestämt mig för att ha en total digital detox under veckan. Istället för att vara närvarande på sociala medier ska jag lägga tid på att ha minst ett meningsfullt samtal med någon jag känner och ”kallprata” med en okänd/smått bekant person om dagen. 

 

För att jag inte ska lockas av att gå in här stänger jag av kommentarerna för det här inlägget. Jag hoppas att du kan förstå att det här är för mitt eget bästa och att jag är tillbaka här inom kort. Kram!

 

 

 

 

 

 

You Might Also Like