JAG SOM ALDRIG MER SKULLE BLOGGA…

Jo, på riktigt alltså. Det var bara någon månad sedan jag yttrade orden ”jag kommer aldrig mer börja blogga igen” för Viktor. Men precis som med alla verbalt formulerade ställningstaganden fick det mig att börja fundera. Vad var det egentligen som gjorde att jag ville klippa helt med bloggen förra sommaren? Och vilka bitar är det jag saknar som jag inte kan hitta någon annanstans?

 

 

Ända från start hade jag som någon form av devis att blogga om livet istället för att leva för eller igenom bloggen. Jag ville försöka ge en sann bild av mitt liv och min vardag utan att försöka hitta på innehåll för någon annan att roas av.  Självklart har jag alltid känt mig sann och som mig själv men ett jobb blir till slut alltid ett jobb. Och även om jag fortfarande kände glädje inför att ”gå till jobbet” varje dag så gick det till slut inte att uppdatera om mitt liv två gånger om dagen utan att aktivt skapa innehåll.

För en så frekvent uppdateringsform kräver ju spridda skurar av innehållet för att det varken ska bli för matigt eller tjatigt. Till en början tyckte jag alltid att utfyllnadsinläggen med kollage, tips och listor var de allra tråkigaste att göra eftersom de ju egentligen inte alls hörde hemma i mitt liv. Men till slut började jag även känna mig pressad att leverera recept och DIY´s på löpande band även om inspirationen kanske inte ens fanns där. För att inte tala om när jag var mammaledig och dagarna inte bestod av annat än att amma och försöka underhålla en liten bebis på fyra månader. Hur mycket inspirerande hade jag att dela med mig av då?

 

 

Jag vet att kraven bara kom från mig själv och att det största problemet egentligen var att jag inte visste hur jag skulle förändra och tweaka min jobbsituation så att den existerade i symbios med mitt nya liv som förälder. Min egen press kring att leverera på samma sätt som tidigare gjorde ju att jag, som ni redan vet, brakade rakt in i en utmattningsdepression och till slut förlorade glädjen för allt.

 

 

Och under den här pausen har jag till slut alltså insett något. Det viktigaste för mig är att leva ett skönt liv. Hur banalt och naivt det än kan låta så är det mitt livsmål. Att varje dag (eller i alla fall så ofta jag kan) känna en inneboende glädje kring det liv jag skapat och att försöka se möjligheterna det ger mig. Jag vill vara orädd och det som känns bra för stunden är det enda rätta vare sig det gäller att testa nya saker, leva i slentrian eller att ge upp sånt som inte funkar. Jag vill lära känna mig själv så pass bra att jag vet att jag är en person jag kan trivas med resten av livet för då vet jag att jag samtidigt är den bästa mamman, partnern, systern, dottern, vännen eller bara Sandran jag kan vara.

Jag vill uppleva allt jag kan och njuta av det som är möjligt men utan press. Länge trodde jag att det var den där extra dimensionen kring att samtidigt dela med sig (och försöka inspirera andra) som gjorde livet lite extra göttigt men jag inser nu att allt det existerar och känns på precis samma sätt även om tusentals följare missar just det ögonblicket.

 

 

En annan sak jag insett är att jag avskyr att fotografera med systemkamera eftersom jag har så lågt självförtroende kring just den biten. För att inte tala om redigeringen efteråt! Jag har helt enkelt inte rätt öga för att ens föreställa mig hur en bild skulle kunna se ut med rätt bearbetning och att aldrig ha en tanke utan bara kriga sig igenom flera timmars jobb för ett någorlunda slutresultat lockar helt enkelt inte längre. Klart att det alltid GÅR att bli bättre men jag har helt enkelt inte det intresset.

Men att fotografera med telefonen (vilket ju är det jag började med från första början) är fortfarande något jag verkligen älskar. Så kravlöst, lätt att leka med och helt utan stress. Där känner jag aldrig någon tvekan kring att nya objektiv, kurser eller andra prylar skulle göra mig till en markant bättre fotograf utan det är verkligen bara att försöka fånga det ögat ser och uppskattar. Inga förkunskaper krävs vilket gör att det känns lekande lätt.

 

 

Så om mobilfoto är det jag fastnat för borde ju Instagram och Stories vara helt perfekt för mig. Nja… Just stories ställer, enligt mig, så otroligt höga krav på att leverera i stunden och jag gillar inte riktigt det. Jag tror att det har med utmattningen att göra, att jag inte kan dela mitt fokus på för många punkter samtidigt utan att det blir kaos och pannkaka av allt ihop. Om jag har en fin stund med mitt barn är det den fina stunden jag vill fokusera på för jag KAN helt enkelt inte ta ett steg tillbaka och samtidigt dokumentera det och skicka ut det till omvärlden. Det blir som sagt kortslutning i min hjärna och det slutar alltid med att jag avbryter den fina stunden för att sitta med telefonen i handen i en halvtimme (är verkligen SÅ seg när det kommer till att göra den typen av saker) och sen ändå raderar den för att det inte blev som jag tänkt.

Däremot dokumenterar jag mer än gärna vårt liv men helst då via bilder eftersom det inte ställer något krav på att jag omgående ska skicka ut det till omvärlden. Antingen så får de ligga kvar i kamerarullen eller så redigerar jag dem och slänger upp en bild när tid finnes. Enkelt och kravlöst är återigen mina ledord.

 

 

 

Men bloggen då? Varför har jag ens vänt tillbaka hit till den? Jo, för jag saknar textskrivandet något så enormt! Hur mycket jag än kan få ur mig på andra sociala medier så vill jag ständigt komma tillbaka hit och skriva den här typen av wall of text som aldrig verkar ta slut. Jag har ingen ambition kring att återigen göra det här till mitt yrke och jag vill inte heller locka till klick genom smaskiga rubriker. Utan jag gör det verkligen mest för min egen skull. För jag behöver ett ställe där mina marinerade tankar kan få hitta ett hem som inte längre är min hjärna. När de snurrat varv efter varv där inne behöver jag få ner dem på papper och sen skjuta dem ifrån mig.

Jag vill att det här på riktigt ska bli någon form av livsdagbok där stort och smått får trängas i takt med att jag känner att jag vill dokumentera och publicera dem. Kanske är det den här typen av texter, en genomgång av graviditeten eller trädgården blandat med hemmaprojekt ibland. Kanske massor annat. Vem vet! Jag vill hur som helst återuppta bloggandet som hobby istället för yrke och vill slippa tänka på målgrupp och mottagare eller ens när/om jag ska publicera något. Jag vet vem avsändaren är och det räcker. Jag är en person vars enda mål i livet är att ha ett skönt liv ihop med de jag älskar. För ärligt talat, hur många andra saker kan egentligen spela någon roll i det långa loppet?

27 kommentarer Lägg till din
  1. och precis den här sortens texter, det här kravlösa som kommer inifrån, det här målgruppslösa som man skriver för att dela med sig men utan att ha delandet som ett krav, det ser jag mycket fram emot att läsa. När andan faller på och du känner lusten.

    jag tycker bloggen är ett underbart medium just för möjligheten att få breda ut sig i text. och ser fram emot att få se dina bilder igen, för det där ögat, det har du ju verkligen.

    Samtidigt så nöjd att du inte tar upp bloggandet med en professionell ambition igen, för du beskriver ju så väl på alla sätt de inte var bra för dig och hjälpte dig att bygga det härliga liv du vill ha. SÅ roligt att du är tillbaka igen, på just det här sättet!

  2. Ja! Precis det här! Jag har inte bloggat som du, men ändå kännt att det inte funkat för mig. Att jag borde ha nåt tema, att jag borde fixa en massa… men nu, nu känner jag mig så sugen på att just blogga alla mina tankar och funderingar. Att få kasta ut dem och möta andra som tycker lika och vill diskutera kring dem. Tyvärr har min mobilkamera tappat fokus, men jag håller med om att det är lättare att fota med den och bara köra på.

    Och jag gillar dina vardagstexter! Jag är ingen pysslare, så jag har alltid följt för de inläggen mer än knep och knåp ;)

  3. Så fint skrivet! Och vad roligt att du kommer att blogga igen. På dina egna villkor såklart! <3

  4. Å lese om kvardagen til personar synest eg er vel så fint som innhald som er meir ”laga til”. Tid saman med vener og familie er tid ein ikkje får igjen, og eg trur me alle treng å trekke pusten og vere meir til stades. Blei varm om hjartet då eg las teksten din. For det aller viktigaste er å finne din måte å leve på, din måte å bruke denne bloggen på <3

  5. Gillar verkligen det du skriver i slutet. Jag har reflekterat en hel del över detta själv den senaste tiden, som bloggare. Och skrev nyligen detta i ett inlägg efter ett event inom influencer-marknadsföring:
    ”Bloggen kommer inte bli något som inte är jag, den kommer inte bli en kanal enbart för att verka som en inkomstkälla. Bloggen är en del av mitt företag, ja, men det är också min fristad. En oas där jag får göra vad jag vill, vara mig själv till 100% och bjuda in er till att vara en del av den här resan.”

    Skrev även tidigare i ett inlägg ”Jag tänker inte låta mitt liv styras av en algoritm, eller ägna varenda vakna sekund åt att hålla koll på sociala medier. Kanske är det därför jag gillar bloggen så mycket.”

    Så ja, jag är också helt inne på vad du pratar om. Och tycker du gör helt rätt i det.

    Kram!

  6. Vad skönt att läsa att du kommer fortsätta att blogga – men på dina egna villkor. Jag började följa dig strax innan du skrev det förra inlägget, så jag vägrade tro att det redan skulle vara över ;-)
    Ser fram emot att få fortsätta följa dig här, och att läsa texter och inlägg som är skrivna av någon har haft lust att skriva dem, inte för att någon känt sig tvingad att skapa ”content”.

  7. Kul att du är tillbaka! Ser fram emot att läsa det du känner för att dela med dig av. Jag tycker om din stil! Jag väntar också barn, men i slutet av september och läser gärna om dina tankar kring din graviditet. Om du får feeling någon gång hade det också varit kul med ett inlägg med tips om gravidkläder!

  8. åh sandra! så fint det är att höra ifrån dig lite. var så tomt när du försvann, men låter som att du tänkt och funderat på det allra klokaste viset så att det blir så bra som möjligt för just DIG och det är ju det viktigaste. jag kände också lite ??? kring min blogg och har gått från två inlägg om dagen för några år sedan till tre i veckan. känns ås mycket skönare, mer kravlöst och mer genuint. hoppas du kan känna så kring den här platsen med. jag är här och kikar in iallafall oavsett hur det blir! kram bästa!

  9. Åhh vad innerligt GLAD jag är att du är tillbaka i bloggvärlden, har på riktigt saknat dig. Dina bilder och texter. Välkommen tillbaka och ta det som det kommer, blir det så ett i inlägg i månaden så är jag lycklig. Kram

  10. Att ta det i din takt och blogga när andan faller på och när du VILL, inte för att du känner att du måste, låter så himla sund! Och så roligt! <3 Heja !

  11. Hoppas höra mer från dig, har saknat dina inlägg. Och kanske då inte främst pyssel, recept osv utan dina tankar, hur du resonerar kring saker i vardagen osv. Precis som i din story på instagram idag, så tänkvärt!
    Och jag känner igen mig så mycket. När jag var föräldraledig (maj 16 till mars 17) hade vi det väldigt dåligt ställt bla pga precis köpt hus med våra reducerade inkomster. Och det var så sjukt mycket utgifter och våra konton tickade snabbt neråt. Jag tyckte det var så tråkigt att inte kunna köpa en endaste body utan att ha dåligt samvete, och då var jag inte den som shoppade mycket innan. Jag handlade knappt något alls under flera månader mer än mat och saker man måste ha såsom schampo (billigt såklart) osv. Det var verkligen jobbigt och jag frågade mig hur alla andra i samma sits hade råd att byta bil, åka på semester, unna sig osv. Nu är jag så van i min snålhet att jag bara har fortsatt. Unnar mig inte ens att gå till frisören utan klipper mig själv. Vet inte vart jag ville komma med det här inlägget men trots att jag fortfarande oroar mig över vår ekonomi så köper jag knappt något alls, men har liksom vant mig vid det och tänker både en och två gånger innan jag drar kortet.

    Något annat jag förresten saknar med ditt bloggande var att ta del av kommentarerna, andras tankar och upplevelser.

    Ska bli kul att följa med lite i vad som händer hos dig igen, du är ju lite som en kompis man tappat kontakten med ;) kram!

  12. Sitter här på första parkett och lyssnar ivrigt. Även om du ”bara” bloggar på hobby-nivå så gör det mig lite lättare till sinnes så du kan ju veta att du inte bara skriver för din egen skull utan att det även hjälper andra. Tack för det Sandra

  13. Det glädjer mig, allt detta. Att du vågar hitta det här läget, testa det igen. <3 Det kravlösa är så viktigt. Jag funkar inte när jag försöker prestera utan att vara intresserad.

  14. Åh jag blir så lycklig och glad av att höra att du ska börja blogga igen! Din blogg har alltid varit min favorit. Ditt sätt att skriva, ditt liv och dina fina bilder förgyller min vardag. Ser fram emot kommande inlägg. Men bara i den takt som du själv bil leverera dem :)

  15. Du är så klok och det är så underbart att läsa dina ord och titta på dina bilder. Saknar dig blogg så mycket. Men självklart ska du göra det för din egen skull och när du vill. Helt ärligt är det dom bloggarna jag gillar mest. Som det var i början när bloggarna kom och man la upp en mobilbild och skrev vad man ätit till frukost blandat med lite tankar. Inte denna hets med innehåll, följare och det perfekta livet.

  16. Du är så himla klok. Jag har verkligen saknat din blogg och vill följa detta precis som du säger, helt kravlöst. Det är väl lite så jag har tänkt om bloggandet också den senaste tiden. Innan så kändes det verkligen som ett krav att prestera men nu vill jag bara del av den delen av mitt liv som jag vill. Helt enkelt och om folk vill läsa så får de följa med. Kul att du är tillbaka <3

  17. Du är så himla klok, Sandra! Jag har verkligen saknat din blogg och vill följa detta precis som du säger, helt kravlöst. Det är väl lite så jag har tänkt om bloggandet också den senaste tiden. Innan så kändes det verkligen som ett krav att prestera men nu vill jag bara del av den delen av mitt liv som jag vill. Helt enkelt och om folk vill läsa så får de följa med. Kul att du är tillbaka <3

  18. Jag läser mer än gärna dina Wall of texts. Och förstår inte hur du får så fina bilder med en vanlig mobilkamera 😍

  19. Kasta bort den där kråkan som sitter på axeln och pratar om hur professionellt det måste vara att blogga. Man behöver inte lägga ut planerade finredigerade bilder tagna med systemkamera. Allt du behöver vara är dig själv. Bry dig inte om följare. Det kommer finnas folk som kikar vidare, som vill läsa det där perfektionsbloggiga perfekta, men dem männiksorna gör det för att komma bort från sina operfekta liv. Läsare som följer dig kommer göra det för dina fina, filosofiska texter och en fin bild som illustrerar vad inlägget handlar om. Jag är utbildad fotograf, men halva min blogg består av bilder från min mobil där jag skiter fullständigt i om dem är snygga eller inte. Ärligt talat har jag typ inte bloggat det senaste året och lagt ut väldigt få bilder som inte är tagna med mobilen. Nu har jag ingen stor följarskara, men det bryr jag mig inte ett dugg om. Min blogg är en plats där jag vill dokumentera mitt liv och dela med mig av mina tankar. Syftet med min blogg är att dela med mig av det jag älskar, sätta ord på tankar som jag tror att många inte vågar sätta ord på, dokumentera mitt liv och samla all glädje på en plats, så att jag kan se tillbaka på månaden, året, i efterhand. Minnas och le. Syftet är inte att det sa vara snyggt, utan förmedla känslan och fånga ögonblicket. Vad är syftet med din blogg? Om syftet är att det ska vara en kanal för dig att få utlopp för din kreativitet, så har du lyckats och du gör ett fantastiskt jobb. <3 Älskar din blogg och särskilt tankarna, lästipsen, pysslandet/inredningen, planteringarna och de gulliga barnbilderna. Du är så sjukt vacker, så dina bilder på dig själv ser alltid så fina och mysiga ut. Man blir glad av din blogg. Och av din instagram. Ditt leende får mig att le och känna att det är skönt att få en inblick i ett liv som mer liknar mitt eget, med böcker, lite skygghet för det offentliga, ord och tankar, med en härlig partner i ett boende man gillar att pyssla i, med liknande glasögon som jag har. Du är fantastisk. Du är inspirerande. Precis som du är. Och du är lika inspirerande ifall du "bara" delar ett pyssel i månaden. Eller om alla bilder är tagna med mobilen. För du är du oavsett. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *