Tankar

JAG BÄR PÅ SORG

14 november, 2016

Efter en helg som sågade mig vid fotknölarna kommer här en uppdatering i realtid:

Klockan är strax efter elva och jag har inte klätt på mig ännu. Det är inte likt mig att fortfarande vara iförd pyjamas men när jag vaknade i morse förstod jag inte meningen med att ens anstränga mig. Huvudvärken från igår sitter fortfarande i, den som vittnar om en hel dag med tårar strömmande ner för ansiktet. Mina naglar är nedbitna och glasögonen ligger kvar ovanför handfatet där jag la av mig dem igår kväll. Jag har knappt yttrat några ord alls sedan dess och har dessutom sju olästa sms på telefonen. Orkar inte. Vill inte. Bryr mig inte längre.

 

 

Jag har försökt skriva om det här så många gånger. Jag har försökt kämpa på, bita ihop och bara fortsätta framåt. Försökt leva så som alla andra verkar göra. Men det går inte längre.

 

 

Jag har sovit tio timmar i natt och kryper ändå ner under täcket nu när morgonen har övergått till dag utanför fönstret. För jag vet att det är så jag vill ha det när allt är svart, slut och förjävligt. Att sova bort tröttheten och ångesten brukar vara den bästa lindringen.

Men det går inte den här gången, för jag har misstagit mig. Jag är inte utbränd eller deprimerad. Jag har inte tappat lusten eller orken. Jag bär på sorg och mot den jäveln hjälper ingen sömn i världen. Det spelar ingen roll att jag protesterar genom att vägra klä på mig, om jag slutar bry mig om vad som är viktigt eller inte. För den finns kvar där, hela tiden. Den virvlar ilsket runt inuti mig. Stöter emot allt, hamrar mot bröstkorgen och sätter sig som en tjock klump i halsen.

 

Jag har försökt skriva om det så många gånger men det är svårt. Svårare än jag trott. Jag menar, vi visste ju vilka förutsättningar vi hade när vi valde att skaffa barn. Vi visste det och vi har löst det så bra. På hemmaplan. För när vi är här är vi skyddade. Uppbundna i våra rutiner som får dagarna att gå, som får oss att må bra, som gör att vi är vi.

 

 

Det är inte det som gör ont, det där vardagliga livet. Det är mötet med omvärlden som bygger utanförskap i mig. Som gör att jag känner mig så liten. Så ensam. Så himla långt bort från våra familjer. Avståndsmässigt. Relationsmässigt.

Dagarna går. Det är Elton och jag, Viktor ibland och vi har det bra. Är överens, på samma sida – lyckliga. Vi är ensamma på den här platsen. Isolerade. Men vi har valt det själva och det går bra, vi mår bra.

Sorgen bor i de tillfällena då vi är omgivna av andra människor. Som påminner oss om hur vår situation är. Att vi är ensamma. Utanför. Isolerade. Sorgen bor i mig efter varje gång jag träffat min familj. De är så långt bort. Längre bort än vanligt.

 

Jag har försökt så många gånger. Försökt se det som enkelt, gett det en chans, försökt ändra våra rutiner för att de ska passa ihop med andras föreställningar. För att vi ska vara en del av deras värld. De har inga orimliga krav men det går ändå inte. Vår värld är en annan. 

 

Jag kan inte bära på den här sorgen längre. Jag måste ge upp. Jag måste låsa in mig själv, bygga upp vår mur och välja ensamheten igen. För att känna sig ensam när en är omgiven av andra är den värsta känslan jag stött på.

Det är ett nederlag att inte kunna resa vart en vill när som helst. Att en inte kan möta andra människors föreställningar om hur ett barn ska äta/sova/vara för att passa in i deras planer. Att inte kunna sopa sina egna rutiner under mattan ens bara för några timmar. Det är ett nederlag som skapar sorg i mig så fort vi utsätter oss för det.

Att ta oss över gränsen från vårt dagliga liv till att möta de jag älskar allra mest i hela världen är så kämpigt. Det låter som att det vore den enklaste sak. Det låter som att vi lever något sjukt och skyddat liv, att vi aldrig går utanför dörren och aldrig träffar andra människor. Inget av det stämmer. 

 

Kanske blir allt bättre om ett halvår. Kanske är känslan borta om ett år. Men idag måste jag få ligga här i pyjamas och gråta. Gråta över att jag känslomässigt måste stänga av min längtan efter min familj. För när jag försöker gå den till mötes och förverkliga den slår den mig till spillror. Sätter den sig som en klump i halsen. Gör den mig paralyserad.

 

Imorgon ska jag klä mig på igen och fortsätta vårt liv där vi lämnade det i fredags morse. Imorgon ska jag känna glädje igen. Men jag ska inte se över muren. Jag ska inte längta efter de mina. Vi är här, ni är där. Så får det vara nu. Kanske blir det lättare framöver.

You Might Also Like

39 Comments

  • Reply Händelsevis 14 november, 2016 at 11:34

    Åh Sandra! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Första tiden med vårt hjärtegryn var den sorg du beskriver så nära hela tiden och hotade att bubbla över. Alla våra nära bor också långt bort och jag kände mig otroligt ensam. Det enda jag kan säga är att jag känner med dig och att det blir bättre! Både för att barnet blir äldre och vissa saker blir smidigare men också för att man växer in i rollen och in i situationen.
    Jag lyssnade så mycket på alla som sa att bebistiden är så härlig och att man får vänner för livet, man är så lycklig och härlig. Ingen sa att det inte är så direkt. För mig kom inte det där förrän efter många månader, i vissa fall inte förrän efter flera år. Det är så svårt när man är mitt i det och inget jag kan säga hjälper, men jag tror uppriktigt att det kommer bli bättre för dig! Så blir Elton ett småbarn och plötsligt kan ni ta ryggan över axeln o bara åka. Han slutar sova på dagen och äter vanlig mat på vanliga tider och plötsligt kan ni ha en lite mer vuxenanpassad planering. Men det sagt kommer det ju kanske inte innebära lunch kl 14 bara för att vuxna vill det men lättare blir det! Försök bara överlev och komma ut på andra sidan!

  • Reply Katja 14 november, 2016 at 11:47

    Jag ligger i sängen med en tre månaders bebis på magen (som äntligen somnat) och läser ditt inlägg. Måste få skriva till dig att jag verkligen förstår vad du menar. Livet förändrades så himla mycket när bebisen väl kom ut. På ett sätt man inte kunde föreställa sig. Fantastiskt ja, men också läskigt, jobbigt och som du skriver: ensamt.

    Tack för att du skrev om ensamheten. Låt oss ligga kvar i sängen ett slag och låt oss få gråta. Det är okej.

  • Reply Tanja 14 november, 2016 at 12:23

    Åh, jag känner lite samma. Älskar min man och vår bebis men mina föräldrar bor i Solna och mina syskon i varsin universitetsstad, och mina vänner är utspridda i landet också… Makens familj är bara 3 mil bort men jag saknar ju ”mina” personer också. Sen känner jag mig alltid så udda så det tar lång tid att bygga nya vänskapsrelationer så jag blir ganska isolerad. Men det blir nog bättre så småningom intalar jag mig.

  • Reply Ellen 14 november, 2016 at 13:11

    Fina, fina du. Ibland måste en bara få strunta i allt, för att samla ork och ta tag i allt igen efter en stund. Det är okej, det kommer alltid vara okej.

    All pepp och kärlek <3

  • Reply Ella 14 november, 2016 at 13:20

    Hej Sandra! Jag könner också igen mig väldigt i det du skriver. Har undrat varför jag känt mig så himla ensam och det klassiska – ”alla andra” klarar sig så bra. Jag åkte buss med min bebis första gången förra veckan. 8,5 månad är hon. Det gick bra men hjälp vad stressad jag var. Ingen lång resa men tre olika bussar. Det är skönt att veta att vi kan åka om vi vill, men trots att jag vet det så stannar jag hellre hemma där jag vet att allt flyter.

    Jag försöker vara tillåtande mot mig själv, att det är okej att vara hemma, hålla sig till det som känns tryggt. Och att det är okej om det går dåligt och man ger upp på bussen och bara kliver av och åker hem igen. Tänker att det löser sig av sig själv längre fram. Ungen blir större, jag blir lugnare, kanske kommer jag sova normalt igen.

    Du har min mailadress om du vill. :)
    /En annan ensam

  • Reply Astrid 14 november, 2016 at 13:45

    Vad fint och ärligt du skriver.

    Jag kan själv se att jag levt i den där sorgen. Familjen har väl varit helt ok (även om min mamma flyttade till andra änden av landet och pappa aldrig varit nån stjärna på att ses) men de flesta vännerna har bytts ut. Jag har nog försökt stretat emot farvälet, hört av mig, dykt upp på fester och försökt. Men vi lever olika liv. Idag har vi vänner med barn i samma ålder som våra. De som fattar att man kommer sent, ställer in i sista minuten eller råkar sprida vattkoppor.

    Så vännen; Sörj, vårda det som ger dig glädje och känn visshet i att en dag har ni också ett sammanhang. Det kommer bara se annorlunda ut.

  • Reply Clara, Bossbloggen 14 november, 2016 at 14:15

    Skickar omtanke och styrkekramar. Det är tillåtet att sörja de alternativ som försvinner när vi fattar livsavgörande beslut. Inte bara tillåtet eller okej – förmodligen sunt rent utav. Ta hand om dig fina du! <3

  • Reply Lingon 14 november, 2016 at 14:27

    Åh, stor kram!
    Jag känner igen mig deluxe med familjesorgen. Den är svår att bära, finns där och är tyvärr även lite skamlig för mig. Att jag inte har den där familjen runt omkring mig som jag vill. Det hela kulminerade förrförra veckan när det var allahelgonahelgen med gravljus och en lång förklaring för en vän varför jag och min familj inte umgås så mycket just nu. Jag saknar min familj otroligt mycket….men det fungerar inte just nu.

    Iallafall, tänker på dig och önskar dig en fin kväll. Ta det lugnt och du är inte ensam. Absolut inte. <3

  • Reply rebecca 14 november, 2016 at 14:36

    fina fina du. allting kommer bli bra.

  • Reply Malin 14 november, 2016 at 14:37

    Jag känner igen mig jättemycket, jag känner framförallt ibland jättemycket skuld för att Elias kanske inte kommer ha den relation till sin släkt som jag hade önskat. Skicka ett mail om du vill ventilera!

  • Reply Helga 14 november, 2016 at 15:04

    Asså ååh Sandra! Vad läskigt det var att läsa innan jag fattade vad det handlade om. Jag känner mig så lyckligt lottad varje gång jag får en snabb visit av min mamma eller kan åka till min äldsta syster och hennes familj på helgen. På samma sätt blir jag jätteglad över att skypa med min mellansyster som bor några timmar bort (men ledsen för hon fick barn 6 dagar efter mig och vi hade ju haft så himla mkt att prata om IRL också!). Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna flytta nånstans för jag tycker det är så skönt att ha familjen (merparten iaf) i närheten. Jag har än så länge inga vänner alls som har barn men en som jag lärt känna i år har en liten bäbis i magen som snart ska titta ut och jag är så glad för detta!

    Hoppas det känns bättre imorgon! (och att ni nån gång kommer vara närmre er familj. Jag brukar tänka att alla vägar leder till Skåne :)) KRAM

  • Reply Sara 14 november, 2016 at 15:17

    Känner igen mig så mycket. Vi har min sambos familj på andra sidan jorden. Min egen familj splittrad med dåliga band. Har bara min mamma i närheten som ställer upp men hon är sjuk och kan inte alltid. Min kille jobbar utomlands från och till, nu i tre månader. Vi är också isolerade. Särskilt jag och mitt barn. Kan inte heller bara anpassa mig till t ex kompisar med familj där alla bor i närheten. Fick magkatarr i början när jag försökte anpassa mig till andras livsstil. Men det gick inte. Det går inte när man är ensam. Då väljer jag också hellre ensamhet. Det får vara så i ett par år. Det blir säkert bättre sen. Men det är sorgligt när jag märker att jag kommer ifrån nära vänner för att min livssituation ser helt annorlunda ut än deras. Jag är i mångt och mycket en singelmorsa utan familj nära till hands. Och jag märker att vänner inte fattar det.

  • Reply Liselott 14 november, 2016 at 15:29

    Min fina älskling ❤️
    Känslor är verkligen mäktiga!!
    Tur att vi alltid har varandra ett samtal bort 🙏🏻 😍 😘

  • Reply Lisa 14 november, 2016 at 15:55

    Känner igen mig så väl, valde till slut att flytta närmre mest för att vara nära mina brorsöner men istället är blev det omöjligt att hitta boende och saknar mitt liv där! Tror dock det är värt det ändå!

  • Reply Linnea i Colorado 14 november, 2016 at 15:59

    Oh.. det har ar sa fruktansvart sorgligt. Men jag brukar tanka att vi har lyxen som vuxna att vi kan valja var egen familj, du valjer vem du vill ha i ditt liv som din partner och vilka varderdingar som ar viktiga for er, vad som tolereras och inte. Och sen far vi sma sota sota bebisar och hoppas att de kommer fortsatta att valja att ha oss i deras liv nar de blir aldre.

  • Reply Malin 14 november, 2016 at 16:29

    <3

  • Reply Sandras Matkrypin 14 november, 2016 at 17:16

    Oj, vilket starkt inlägg att skriva! Jag fick gåshud när jag läste! Fint att du delar med dig av dina känslor och tankar. Tråkigt att du känner som du gör men jag tror det kommer kännas bättre när du har identifierat vad det är. Du är stark och vi finns hrä om det kan vara till någon hjälp. Stor kram till dig!

  • Reply Lotta 14 november, 2016 at 17:17

    Hej Sandra, ser och förstår hur du kämpar. Hoppas du kan få tröst och kanske få prata med någon. Avlastning i det stora ansvar du tar med mycket ensam tid och jobb samtidigt som du har bebis. Vet ju inte alls hur din situation ser ut men om det går, ta hjälp. Hoppas de här råden inte känns fel. Heja dig ❤️

  • Reply Ella 14 november, 2016 at 17:28

    Men åh, jag känner med dig. <3

  • Reply Jenny 14 november, 2016 at 18:00

    Dina ord berör mig verkligen och jag blir så ledsen för er skull. Jag hoppas verkligen framtiden löser sig och ni kan må riktigt bra, vilket håll saker än utvecklas åt. Det är så himla okej att inte vara på topp jämt, att spendera dagen i pyjamas och att låta sig själv existera i mörker ett tag. Det är okej att låta även de sidorna ta plats. Glöm aldrig det. <3

  • Reply Borgmästaren 14 november, 2016 at 18:51

    Min erfarenhet är att det inte är lätt att få sitt första barn. Allt ställs på ända. Man får tänka på ett annat sätt i så mycket. Även om det inte är en tröst idag så går tiden dag för dag och det blir lättare och lättare. Om det hjälper mot längtan efter familjen vet jag inte, men tillvaron blir lättare. Och har man turen att få ett till barn är det inte lika stor omställning som första. Och visst är det en bubbla man lever i. Ja. Men det ändras också.

  • Reply När Annie fotograferar i Kalifornien 14 november, 2016 at 19:54

    Åhh Sandra <3 Ta hand om dig. Gråt. Kramas.

    Förstår känslorna. Jag är i USA med mannen i mitt liv men alla andra jag älskar, djur, familj, vänner, är i Sverige. Två och ett halvt år. Jag älskar att vara med min sambo, men det skär i själen att vara borta. Skype är inte samma sak. <3 Du är inte ensam i din ensamhet och i din längtan att vara nära. Men våga sörja, våga gråta. <3 Och tack så mycket för att du öppnar upp och låter oss förstå och låter oss ta del och låter oss känna igen oss. <3

  • Reply Maja 14 november, 2016 at 20:48

    Stor kram Sandra! Jag hoppas verkligen att det känns bättre snart och att det känns lättare men gråt så mycket du känner för, det är viktigt det med. Så fint att du delar med dig av dina känslor. <3

  • Reply Lina 14 november, 2016 at 22:07

    Jag låtsas att jag kan teleportera mig. Låtsas att du och jag känner varandra. Låtsas att jag kan teleportera mig och ge dig en stor kram.

    Jag har inga tröstande ord. Kanske blir det bättre. Kanske blir det bara annorlunda och lättare att leva med. Jag är i fel sinnesstämning för att bjuda på kloka ord just nu. Men jag vill försöka ändå. Gör precis det du tror att du behöver göra och skit i allt annat.

  • Reply My Little Crafty Life 14 november, 2016 at 22:12

    Boka tid och gå och prata med någon. Det hjälper mer än man tror att bara få prata med någon som lyssnar. Kram på dig

  • Reply Wilda 14 november, 2016 at 22:17

    Mina varmaste kramar <3

  • Reply Mikaela 14 november, 2016 at 23:43

    <3 <3 <3 <3 Har nog inga ord som hjälper, men vill skicka en jättestor kram <3

  • Reply Nina 15 november, 2016 at 01:38

    Vet du Sandra, jag vet hur det är. Vill krama dig tills det känns bra igen.

  • Reply Josefin 15 november, 2016 at 07:38

    Jag satt här och tänkte på hur mycket jag känner igen mig, men sen läste jag alla fina kommentarer du fått och för mig känns det lite bättre nu. Jag är inte ensam om att känna mig ensam, och det i sig får mig att känna mig en liten smula mindre ensam. Hoppas att klumpen i halsen blir hanterbar snart!

  • Reply Angelica 15 november, 2016 at 09:12

    Stor kram! <3

  • Reply BylittleNea 15 november, 2016 at 09:35

    Åh, fina Sandra <3 Vad ledsamt att det gör ont i dig.

    Jag kan känna igen mig i ensamheten. Tiden då mina barn föddes var ensam och långt från min familj och min släkt. Känner även igen mig i krockarna med andras sätt att se på saker. Kanske blir krocken större just för att en inte är en del av varandras vardag. Huvudsaken i det stora hela är att ni är nöjda med er vardag. Andra kanske väljer att göra saker på andra sätt, men om ni är nöjda så är det viktigast av allt. Saker förändras, jag tror säkert att det blir bättre och ni kommer att hitta er plats i de nya rollerna ni alla fått sedan Elton kom. Det blir en stor förändring när ett barn kommer. De har en förmåga att skapa en helt ny värld och ibland tar det tid att vänja sig vid det nya för alla runtomkring. Kram <3

  • Reply hanna, förbanna 15 november, 2016 at 13:53

    <3

  • Reply Elisabeth 15 november, 2016 at 18:31

    Jag känner så igen mig. Vi har verkligen försökt. Vi bor utomlands och har släkten i Sverige och har varit dit flera gånger det senaste året sedan vår pojke föddes. För vår skull, för deras skull. Det har varit bra men det har också varit tufft. Vi har rutin på att flyga och bo på olika ställen och pojken är tålig och gladlynt men allt flackande har tagit på vår energi. Och att behöva anpassa oss till andras rutiner.

    Att inte ha någon barnvaktshjälp alls har också tärt det här året. Och att fortsätta att prestera på jobbet på samma sätt som innan vi fick barn, samtidigt som jag är trött och sliten har också varit tungt.

    Men nu bryter vi upp. Flyttar ut på landet och skapar ett nytt liv. Andra får anpassa sig efter oss nu. Det är kanske drastiskt och kanske överreagerar vi på chocken av småbarnslivet (jag har sagt upp mig från jobbet och har inget nytt att gå till) men jag är så trött och slut att jag bara tror att det kan bli bättre.

    Kram!

  • Reply Kristina 15 november, 2016 at 23:04

    Oj, vilken igenkänning på det inlägget. Vi flyttar faktiskt nu till mina närmsta. I 5 år har vi bott på annan ort, 35 mil från mina närmaste, och fått två barn och jobbat. Försökt rota oss och trivas. Men nej, jag har känt sådan isolering. Sån ensamhet. Bara att veta att hade jag varit dem mycket närmare hade jag bara tagit barnen och kört till dem, för en timme eller så att umgås. Och nu om en vecka flyttar vi. Jag ångrar inte de 5 åren, men jag är mer viss om att det är nu jag flyttar hem!

  • Reply Sarah 16 november, 2016 at 23:11

  • Reply Emelie 17 november, 2016 at 20:51

    Men åg finaste Sandra! Så mycket kärlek och kramar till dig<33

  • Reply Anna 20 november, 2016 at 11:14

    Tack för fint inlägg! Känner igen mig så sjukt mycket i det du skriver. Att längta så mycket att det gör ont. Att känna sig isolerad och ensam i en stad långt ifrån familj och vänner. Jag och min man bor också i en stad vid Vättern, långt ifrån alla vi känner. Våra jobb gjorde att vi hamnade här. Egentligen skulle det vara en kortare period i livet men allt rullade på och vi fick jobb vi trivdes med, skaffade barn och nu har vi (vilket känns helt idiotiskt såhär i efterhand) köpt världens finaste lägenhet och är mer eller mindre fast här på obestämd tid. Vi har det så härligt tillsammans, vår lilla familj, men jag upplever att vi är så isolerade och långt ifrån alla. Går på öppna förskolan och försöker vara sociala men det är inte lätt att skapa ett sammanhang på en ny plats. Vi FaceTime-ar med familjen för att vår son ska få ”träffa” dem ofta men det är ju inte samma sak som att bo på samma plats. Saknar att bara kunna fika med en vän på stan eller svänga över till föräldrar eller syskon för lite kravlöst häng. Saknar att få en stunds barnvakt så jag och min man skulle få sova (!), äta en middag tillsammans eller, varför inte, gå och se en film. Älskar vår son och vår lilla familj över allt annat men ofta grubblar jag över om jag kommer att ångra mig i framtiden. Om mitt barn kommer känna sig ensam när han inte får hänga med kusiner och mor- och farföräldrar ofta som många andra barn får. Det är verkligen en djup sorg och konflikt för mig det här. Inte lätt! Tack för att du skriver om det.

  • Reply Lisa Florin 21 november, 2016 at 07:47

    ♡♡♡

  • Reply Alexandra 8 januari, 2017 at 08:51

    ❤️

  • Leave a Reply