HUR FAN HAMNADE VI HÄR?


För att ens kunna skriva det här inlägget måste jag backa bandet nästan två år…

Sommaren 2016 föddes vår son Elton och livet som nybliven mamma var både underbart, krävande, läskigt och stressigt – allt på samma gång. Jag minns inte att jag hade några problem med vare sig amning, anknytning eller att få tillräckligt mycket med sömn vilket ju i sig är riktigt fina förutsättningar  för en skön föräldraledighet. Det jag istället tyckte var svårt var att ge avkall på den personen jag var innan jag fick barn och försökte därför trycka in prick lika mycket jobb,  måsten och intressen under dagarna trots att jag var själv hemma med en liten bebis. Trots att jag trivdes som förälder är det faktiskt en stor sorg att tänka tillbaka på Eltons eftersom jag valde att spendera så otroligt många timmar med att jobba men också för att det där jobbandet gjorde att jag till slut dök rakt ner i en utmattningsdepression.

 

 

Hela den första halvan av 2017 var en ren och skär plåga för min stackars hjärna. Jag var tvungen att tänka på och planera varenda litet moment i huvudet flera timmar innan det skulle äga rum för att ens klara av sysslan. Ett tydligt minne är hur jag en dag skulle steka överbliven potatis till middag och under hela dagen därför var tvungen att visualisera hur jag faktiskt tog ut dem från kylen, tärnade dem i bitar och sen stekte dem gyllenbruna – allt för att få min hjärna att inte kollapsa. 

I februari gifte jag mig med Viktor i Göteborg och det var långt ifrån den lyckligaste dagen i mitt liv. Den kanske hade kunnat vara det under andra omständigheter men bara att tänka på en tågresa till Göteborg fick hela mig att stressa sönder. Så trots att det var en borgerlig vigsel som var över på några sekunder kunde jag inte slappna av tillräckligt länge för att njuta ens en gnutta. Det var såklart en tuff tid eftersom det aldrig är lätt för någon som är deprimerad/utmattad eller för de som lever med en person som mår på det viset. När sommaren kom, ett år in i vårt föräldraskap, stod det klart för både Viktor och mig att jag mådde sämre än vi förstått.

 

bloggbebis

 

I juli 2017 fick jag en samtalskontakt och började även äta antidepressiv medicin i ett försök att få mig på banan igen. Jag svarade omedelbart på behandlingen och började  efter några veckor åter skymta ljuset i livet igen. Själva hjärnkapaciteten var fortfarande låg (att hacka grönsaker och föra en konversation samtidigt var helt omöjligt en lång tid efteråt) men jag kände mig glad igen. Hade en lust att leva, se min son växa upp och njöt av att se hans och Viktors relation som blivit väldigt tight under sommaren. Det var ett fint slut på en ledsam sommar men redan en månad senare packade Viktor sina väskor och åkte iväg.

Jag visste ju såklart att han var militär när vi valde att skaffa barn och att de har övningsdygn och är borta med jobbet långa perioder är jag van vid och därför helt okej med. Men det finns även en del andra grejer som hux flux kan poppa upp och då mer eller mindre ses som krav och just detta hade vi verkligen inte planerat för i förväg – just för att det aldrig går att veta om eller när det ens ska ske.  Nu fick han fick alltså välja mellan att vara borta på mission i ett annat land i 3 månader i sträck eller att göra en utbildning på en annan ort mellan augusti – juni (nästan ett helt år) men med möjlighet att komma hem i princip varje helg. Vi valde det senare trots att vi visste att det skulle vara tufft att bo isär så många dagar per vecka. Framför allt valde vi det alternativet för vårt barns skull. För att han inte skulle behöva vara utan sin pappa i flera månader utan kontakt och för att vi ju levt ihop i 8 år redan och kände att vi visste vad vi hade. Det skulle bli tufft men vi skulle klara det. Så vi gjorde upp planer kring hur vi skulle lösa allt på bästa sätt för Eltons skull men i det fokuset glömde vi nog helt bort oss som par.

 

 

Under hela hösten och vintern 2017 hade Viktor möjlighet att åka hem på kvällarna flera dagar i veckan. Och även om  han oftast kom lagom till läggdags för Elton så var det ljuvligt att få hem honom en stund. Eftersom allt var nytt kändes det efter några månader faktiskt helt lugnt och definitivt som något vi skulle klara av och därför bestämde vi oss för att försöka skaffa ett barn till. Som nygravid var jag dundertrött och trots att Viktor försökte komma hem så ofta han kunde på kvällarna låg jag ändå redan och sov när han klev innanför dörren. Strax därefter fick han ett mer krävande schema och att åka hem i veckorna blev helt omöjligt för honom. Tre dagar ihop (en helg) låter kanske som rätt mycket tid ändå men vi insåg snabbt att den halva fredagen bara kretsade kring att hitta tillbaka till rutiner som en hel familj efter fem dagar borta från varandra och att den halva söndagen mest bestod av att förbereda sig för veckan och sen ta avsked igen. Jaja, skit samma det hör ju egentligen inte hit.

 

 

Länge trodde vi nog att vi med bara viljekraft och kärlek kunde stå ut under dessa månaderna för att sen äntligen få vara ihop igen alla tre. Men efter några månader insåg vi att all den tid vi spenderade på varsitt håll grävde ett djupare hål mellan oss än vi kunnat ana. Och det är ju inte så konstigt egentligen. Vi har knappt ens kunnat prata i telefon under det här året och bristen på kontakt gjorde att det till slut knappt kändes som att vi var en familj längre. Eller jo, familj kommer vi ALLTID att vara men allt det där som ett par ska dela var ju borta. 

Nu är det bara en månad kvar tills Viktor är klar med sin utbildning och min största förhoppning är såklart att vi då ska ha möjlighet att ge oss som familj all den tid som krävs för att hitta tillbaka till varandra. För vi ÄR bra ihop när vi väl får chansen men just den möjligheten har ju inte funnits där under så himla lång tid. Vi behöver alltså tid men det är lite trixigt med att få ihop den.

 

 

Jag har som några kanske vet ägnat det senaste året åt att ta upp mina studier igen. Eftersom de tar slut nu inför sommaren har tanken hela tiden varit att jag ska sommarjobba för att tjäna ihop de pengar som krävs för att våra liv ska gå runt. Det går att ta ut föräldrapenning någon månad innan bebisen är född men eftersom jag har ruskigt dålig SGI (pga jobbade ju som bloggare och skribent innan Elton kom = inte asfett med kosing) vill jag spara varenda liten dag som finns till att vara med mitt barn och alltså inte använda upp dem som någon tillfällig ekonomisk lösning i förskott.  Så min plan har som sagt varit att jobba och jag har faktiskt kirrat ett sommarjobb som känns riktigt, riktigt roligt (berättar mer om det en annan gång) men känner nu att heltidsjobb inte alls stämmer överens med var jag befinner mig i livet.

Det är här det börjar ta stop för mig att berätta om vår situation för jag känner mig så löjlig. För även om jag är glad över att jag ens vågar be om det här så önskar jag ju att det vore för ett mer nobelt syfte. Att det inte vore för att jag vill slippa jobba heltid i graviditetsveckorna 30-38 när jag vet att min familj kanske är på väg att splittras på grund av omständigheter som ett stort geografiskt avstånd under för lång tid.  Och om det finns något jag är villig att be om all världens hjälp kring så är det min familj. För det handlar inte om en dålig arbetsmoral eller att vara otroligt privilegierad och bortskämd (jag hoppas i alla fall inte det) utan att vi befinner oss i en kris och jag ser ingen annan lösning för den.

 

Med storebror Elton i magen

 

Att vi som familj behöver tid tillsammans efter de här två kämpiga åren är kanske inte så konstigt och jag vet att många andra par där ute stretar på och försöker överleva i sin relation under småbarnsåren och genom andra tuffa prövningar. Men det som gör mig mest beklämd i det här är att vi snart ska bli en till i familjen. Vi behöver med andra ord hjälp för att försöka hitta tillbaka till varandra och skapa så bra förutsättningar som möjligt innan nästa skrutt kommer. Och det är här ni som läser kommer in i bilden.

Min tanke är nämligen att om varje person som läser det här bloggen swishar 10 kronor så skulle jag klara mig utan problem.

Att jag valt att vända mig till er istället för till någon av mina och Viktors föräldrar är dels för att det känns som att ni känner mig så väl. Ni har fått följa med på så många av mina inre resor genom åren och det känns därför viktigt att få dela med sig även av detta. Nu kan jag visserligen inte skriva exakt hur det känns i mitt hjärta eftersom det dels är otroligt utelämnande men också för att det handlar även om en annan persons känslor. Men min önskan är fortfarande att förmedla vad som pågår i mitt liv för att ni inte ska känna er helt förda bakom ljuset. Den andra tanken kring det här inlägget var att det lät som en så fin grej att ingen skulle behöva göra allt utan att alla kunde göra något litet. För självklart tycker även jag att det finns TUSENTALS grejer som är viktigare att skänka pengar till men med en tia har förhoppningsvis många av er fortfarande utrymme för den typen av donationer.

 

 

Jag är  såklart lite rädd att det här ska vara för naket och utelämnande om min och Viktors relation. Eller att ni som läser ska bli stötta av att jag ber om pengar på det här viset. Jag tänker också att möjligheten är stor att många tänker ”men gud vad pinsamt, jag kan ju inte bara swisha en tia!” eller att grannar och bekanta tänker ”rimlig grej men det är ju pinsamt om hon ser att jag skickat pengar till henne” men ut med de där tankarna, snälla. För kan du tänka dig att skänka en tia för att ge oss de bästa förutsättningarna vi kan få är jag dig evigt tacksam.

Inget hade betytt mer för mig än just det och det kan jag säga utan att försköna orden det allra minsta. Min familj betyder allt för mig och det är självklart sorgligt att vi hamnat i den här situationen över huvud taget men nu måste vi försöka ge oss lite hjärt-lungräddning för att komma tillbaka på banan. Vi behöver material för att bygga den där bron som ska ta oss över hålet som  skapats mellan oss. Vi behöver chansen att få börja om på nytt.

 

 

Jag svär i princip aldrig men nu känns det mer än legitimt att fråga mig själv; hur fan hamnade vi här?
När allt är bra igen ska jag ställa mig samma fråga men utan svordom och då blir svaret förhoppningsvis: tack vare er <3

Mitt swishnummer är 0723-587471 för alla er som känner att det finns någon rimlighet i det jag frågar efter. Men kom ihåg att det bara gäller en tia. Och att det är högst frivilligt såklart!

 

Vare sig du swishar eller inte vill jag rikta ett ödmjukt tack till dig för att just du läste det här. Hoppas att det kan komma något gott ur det här. Stor kram, Sandra.

 

 

62 kommentarer Lägg till din
  1. Kärlek tar tid! Det är så, och har man, som ni, inte möljlighet att ge kärleken tid, så tar den stryk. Så fint att få möjlighet att ge er lite tid! Jag önskar er all lycka till, tror ni fixat det här!

  2. Har själv varit i distansförhållande och förstår hur kämpigt det är för relationen. Håller tummarna för att ni får sommaren ihop och kan bygga upp er relation igen. Skickar en tia och en hel massa kramar er väg! <3

  3. Jag förstår att detta inlägg måste varit svårt att skriva. Swischade utan att tveka, jag hoppas att ni får ihop många tior att göra något riktigt härligt för i sommar och att tiden med nästa bebis blir fantastisk <3

    1. Jo, men mest för att jag var orolig över alla andras reaktion. Men ni är ju så jäkla fina! TACK 🙏

  4. Från en blivande mamma till en annan <3 har i dagarna precis skickat in vår föräldraledighetsansökan och det är först då man inser hur få dagar det blir om man inte vill eller känner att man kan leva helt under minimum. Samtidigt vill man ju maxa tiden med sitt barn utan orosmoln för bl.a. knaper ekonomi. Jag tycker du är modig !! Och en riktig förebild till att det faktiskt inte är farligt att be om hjälp, oavsett forum! Heja dig! För egen del är jag övertygad om att jag och maken kommer lösa klurigheterna genom att fortsätta vara den enhet vi är, stötta varandra och kommunicera öppet om sådant som ekonomisk oro osv. Det kan låta banalt men tankens universala kraft ska inte underskattas, och det mesta brukar lösa sig i slutändan. Det är jag 100% övertygad om det även kommer göra för er, men skickar ändå lite pepp och omtanke på vägen <3 Kramar !!

    1. Exakt! De går verkligen åt otroligt fort och därför vill en ju inte ta fler än nödvändigt innan det ens är dags! Tack snälla för dina peppande och fina ord 🙏

  5. Jag är i samma situation med min käresta som jobbat utomlands långa perioder under småbarnsåren. Jag vet hur tufft det är att försöka få ihop alla delar i tillvaron. Swishar en slant till dig och hoppas att ni hittar tillbaka till er. Kram!

    1. Usch, så tufft att dessutom ha en så pass lång geografisk distans! Men det känns även skönt att veta att vi inte r de enda som känner att ett år isär har tärt på oss. Tack snälla!

  6. Hoppas det känns ok att jag swishade en 50lapp, tänkte inte förrän efteråt att det kunde kännas jobbigt för dig. Var inte alls meningen så, bara att jag för första gången i mitt liv inte är luspank och kände att jag kan ge och hjälpa. Hoppas det känns okej ❤️ Jag ska få min första bebis i höst och är så glad att du bloggar igen! Känns så roligt att följa! Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får en fin och ledig sommar. Distans suger! Puss puss & puss!

    1. Oh, jag tänkte inte heller på att det blev fel om jag swishade mer. Men det är samma här; för första gången i mitt liv tjänar jag vettigt med pengar och tycker familjen är så viktig. Hoppas det var okej. Jag vet ju efter att ha läst din blogg i flera år att du är en smart person, med ett stort och gott hjärta. Tycker du förtjänar varenda öre. Hoppas i får en fin sommar. Kram!

    2. Men hallå, självklart tar jag inte illa upp av det! Känns bara så rörande att du vill hjälpa till på det sättet 😭❤️ Åh, vad roligt! Stort grattis ❤️ Och Tacktacktack för fina ord och för din hjälp 🙏

  7. Från en gravid snart 2barnsmamma till en annan <3 jag swishade en 10 och en till symbolisk från min man. Vi ska ha den otroliga lyxen att vara tillsammans hela sommaren. Vi är tillsammans väldigt mycket annars också men med ett barn som kräver mycket blir det inte så mycket tid till varandra ändå. Kan knappt föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att vara ifrån varandra så mycket! Han oroar sig en del över ekonomi (är dessutom student) men jag orkar inte tänka på sånt för vi har så vi klarar oss iaf. Dock blir det bara jag som tar ut dagar eftersom han i princip inte har nån sgi pga sagda studier. Han pluggar iaf till sjuksköterska så han kommer få jobb hur lätt som helst sen 😊 mvh skickar jätteröriga kommentarer bara haha. Men jag blev glad att du bad om hjälp! Kram

    1. Åh, tack Helga! Ja, jag oroar mig inte heller så mycket för pengar annars eftersom vi klarar oss bra på rätt lite. Men att bara gå hemma helt ledig är en enorm lyx som jag knappt kunnat drömma om – förrän idag då. Tack snälla snälla för bidraget, det betyder mer än du tror!

  8. Hej, jag skulle swisha om jag kunde, men bor i Tyskland och har ingen swish (det är obekant här). Men önskar dig all lycka!

    1. Att du VILL hjälpa till räcker mer än nog för mig som var så orolig över hur alla skulle reagera. Tack snälla 🙏

  9. Swishade en 50-lapp, hoppas det är ok. För första gången på länge är min ekonomi i balans. Jag skrev ett mail till dig om det i höstas (tror jag) och du svarade så jäkla bra. Dagen är här när jag har bra ekonomi igen och med allt du gett gratis med din blogg är det självklart att swisha när jag kan. Heja er!

    1. Jag har ingen vetskap om hur det har sett ut för dig, Evelina, men stort grattis till att du är på banan igen! <3 Och din mening, "… med allt du gett gratis med din blogg är det självklart att swisha när jag kan." sammanfattar hur även jag tänker ganska bra. Så Sandra, det kom 50 pix från mig också.

      Ta hand om er, Evelina och Sandra med familj! <3

    2. Åh Evelina, TACK för den här fina kommentaren med en liten uppdatering från dig. Och tack snälla för ditt bidrag 🙏💛

  10. Vi har inte pratat på väldigt många år men den perioden när du fanns i mitt liv var väldigt viktig för mig och du fanns där när alla andra av mina vänner övergav mig. Det är med tacksamhet som jag gärna bidrar med en liten slant till dig och din familj. Kram!

    1. Men åh, vad fint skrivet Cathy! Hade ingen aning om att du kände så. Tack för fina ord och för ditt bidrag 🙏💛

  11. En swish från en annan person med distansförhållande är skickad (jag får hem min man på fredag efter ett år isär). ❣️

    Styrkekramar

  12. Har swishat. Swishade lite mer än en tia och jag hoppas att du inte ska ta illa upp. Vet att du ”bara” önskade en tia men din blogg har givit mig så mycket glädje när jag väntade Märtha och jag önskar av hela mitt hjärta att ni ska hitta en lösning i den här situationen. Jag är själv sjukskriven för utmattningssymptom och jag vet att ibland behöver man bara en stor kram och någon som säger att man inte behöver tänka på något för ”we got this”. Om så bara för en liten stund.
    Kram

    1. Skrek ditt namn rakt ut när jag såg ditt bidrag. Åh Lina, tack för att du är en så fin vän på andra sidan skärmen <3

  13. Lever i en liknande situation, (men utan barn) och det har överraskande nog förbättrat vår relation då det krävts att vi verkligen varit tvungna att se varandra och ta/ge varann tid på helgerna, bjuda på date och skämma bort varann etc, men det tog några månader att vänja sig och se det positiva i det hela. Dock är den stora skillnaden att vi inte har barn, så det finns inget som kräver marktjänst hemma, ingen som drar eller pockar på uppmärksamhet. Kan bara ana hur tufft det är, och vet väl hur det är att sakna någon, men samtidigt hur irriterande det är med någon som kommer hem och ruckar på de rutiner man vant sig vid! Men det fina med livet är att det är precis som du säger, tid löser det mesta, oavsett om det är ihop eller isär som krävs för att lappa ihop en relation. lycka till! <3

    1. Shit vad grymma ni är! Vi har varit urdåliga på attt försöka hitta tid för oss själva och har aldrig gjort något ihop sen vår son föddes för två år sedan, så inte konstigt att vi glidit isär. Men heja er 👏 Och tack snälla <3

  14. Tusen takk for at du deler dette med oss. Det du skriver rører meg mer enn hva noe annet har gjort på lenge. Jeg vil gjerne støtte dere med materialer til å bygge broen deres, men jeg er fra Norge og har ikke appen du her nevner. Kanskje kan du legge igjen et kontonummer som jeg kan føre over til? Eller har du Vipps?

    Tusen klemmer!

    1. Åh, tack för din fina kommentar och att du vill hjälpa oss att komma vidare. Har dessvärre inte möjlighet att skaffa paypal eller skicka mitt kontonummer men att du bara VILL räcker gott nog för mig <3

  15. Universum är så märkligt, i morse när jag vaknade bara visste jag att av någon anledning var det en Random act of kindness-dag. Men vad skulle min random vara? Tänkte lämna en bok av Amos Oz med ett fint brev intuti på busstationen som någon förhoppningsvis skulle få hitta, men Universum ville annat. Så dyker detta inlägg upp i flödet och hjärtat svämmar över för många av oss vet hur det är att gå vilse i sig själv och den relationen en står allra närmast..
    Nu blev det kanske inte så fullt så RAOK, men kanake lite. Vi är många som Hejja på er! <3

    1. Men åh vad fint, tack snälla för att du delade med dig av hur min situation hamnade hos dig <3

  16. Otroligt modigt att be om hjälp. Så fint att se alla som vill hjälpa till. Och det är ju faktiskt så att det även ger en själv något tillbaka. En känsla av meningsfullhet som är rätt sällsynt i vårt samhälle.
    Vill tacka för allt du delat med dig av genom bloggande och Instagram. Var gravid samtidigt som dig 2016 och det var så roligt att följa din resa!
    Önskar er all lycka! Kram

  17. Hej! Modigt av dig att be om hjälp. Det skulle fler våga göra! Jag har inte följt dig så länge, men fastnade för dina fina bilder och inspireras av din kreativitet. Swishade 50 kr till dig, hoppas det är okej? ☺️ Ta hand om dig och familjen!

    1. Ja, jag har ju uppenbarligen världens härligaste gäng som läser min blogg och jag är så otroligt tacksam över att inte behöva gå igenom det här själv. Självklart har det hjälpt mycket på det ekonomiska planet men framför allt har möjligheten att kunna vara öppen med situationen gjort mig så lättad! Tack snälla, snälla för ditt bidrag!

  18. Åh, det skär lite i hjärtat att läsa om er tillvaro, men jag är samtidigt glad att du vågar dela med dig och be om hjälp! Liksom många andra känner jag att jag fått så mycket av dig och bidrar mer än gärna till att du och din familj ska kunna få lite bättre förutsättningar. Alla lyckönskningar och styrkekramar till dig fina Sandra!

    1. Ja, det är otroligt sorgligt att inse och erkänna även för sig själv men det är ju först då det kan bli bättre. Tack snälla!

  19. Gud va jag önskar att jag kunde hjälpa er. Tycker absolut inte att det är något fel på att du ber om hjälp och vill av hela mitt hjärta hjälpa er så att det blir bra igen. Men jag är ensamstående mamma som är sjukpensionär och sonens pappa vägrar betala underhåll. Så men en inkomst på 9800 kr innan skatt och en hyra på 5000 vet jag inte ens om jag kan betala alla räkningar och köpa mat till oss i sommar. Och att hitta på någonting är bara att glömma. Så jag förstår hur mycke varje tia hjälper er. Önskar er allt gott!

    1. Vet du vad, det jag tyckte kändes bäst med den här idén var att endast de som känner att de har möjlighet att hjälpa till ekonomiskt gör det så att det inte ska drabba andra som redan krigar sig fram. Tack för dina fina kommentar och åh, vad jag hoppas att sonens pappa tar sitt förnuft till fånga och börjar bidra. Kram!

  20. Min man som inte kommer från Sverige var tvungen att göra militärtjänst i sitt hemland under vårat förhållande. Vi hade dock inte barn då men det ledde till en stor kris och vi var nära att gå isär. Som du säger är det så svårt när man inte ens kan ringa varandra när man vill! Men vi satsade fullt ut i stället och idag är vi gifta och har en liten son. Jag har swishat dig och önskar er ett stort lycka till!

    1. Men oj, vad extremt att behöva åka iväg på det sättet också. Fy sjutton vad grymma ni är som fixade det! Din kommentar gav mig hopp så tack för den och tack för ditt bidrag <3

  21. Alltså åh! Så starkt att skriva om detta så öppet. Tror på att vara mer öppen om sånt här. För jag tror att i såna här situationer så behöver man stöd från så många man kan. Man är inte så stark själv som man kanske tror. Hoppas att vår hjälp kan hjälpa <3 Kramar

    1. Men ja, precis så! De flesta som reagerar negativt på den här typen av öppenhet gör nog det för att det anses vara ett tabu och något en inte ska dela med sig av. Jag tycker definitivt att det vore härligare om det var tvärt om och försöker göra mitt bästa för vara så transparent som möjligt.

  22. Tack för att du skrev det här inlägget. Det är så få som vågar be om hjälp, så igen är du en förebild.

    Jag skickade en tia. Känner igen mig så himla väl i dina ord. Sambon veckopendlar och har gjort det i tio månader. Inom militären, faktiskt i Karlsborg. När han är i fält kan det gå en vecka utan att jag får tag i honom alls, och hans stuga han hyrt (det var billigare än regementet och han ville själv komma bort lite) hade inget internet, så det har varit mycket tystnad. Från att ha bott ihop i över tre år och då enbart tillbringat enstaka nätter isär, så har det varit en vecka i streck eller mer isär. I höstas var det jättetungt, för vi hade skaffat hundvalp och kattunge. Under en period där var kattungen sjövild om nätterna, och väckte valpen. Varje gång valpen vaknade var jag tvungen att rusa ut med henne. Det kunde gå en vecka och jag fick enbart ett par timmars sömn totalt. Det är svårt att sova när saker välter eller föremål rullar fram och tillbaka över golvet, även om det sker i rummet intill. Att vara ensam utan någon att dela det med, som kunde ta varannan utspringning eller varannan natt, så var det tungt. Jag mådde inte heller bra psykiskt under den perioden. Vi hade problem med vart vi bodde och jag var nära utmattning efter all stress med flytt och skola och olika jobb för att ekonomin skulle gå runt. Kombinerat med att uppfostra en valp, träna rumsrenhet och få ihop mitt schema så att hon inte skulle vara ensam för länge i sträck. Och han fanns inte där för att prata med, stötta, avlasta, dela. Det var tungt. Jäkligt tungt. Och jag drömde ner foten i vintras och sa det att jag orkar inte det här om vi inte löser boendesituationen. jag kände att vår relation gick sönder. När han kom hem var jag utmattad och ledsen och grinig, medan han kom hem full av energi och förväntade sig att det skulle vara mysigt och roligt att ses. Det var tungt för relationen.

    Men vi löste boendesituationen, och valpen är nu ett år och sover hela nätterna och är rumsren. Katten sover intill. Jag får sova, jag behöver inte längre stressa och ha dåligt samvete. Jag har bytt jobb. Det känns så jävla skönt och det är en enorm skillnad. Jag är glad igen, så när sambon kommer hem blir tiden vi får kvalitativ även om den inte är kvantitativ. Nu överlevde jag det här. Jag vet nu att jag klarar att vara själv, att jag kan lösa det. Nu längtar jag efter barn. Han kommer att vara hemma mer framöver, men om han är borta, vet jag nu vad som måste vara omkring mig för att jag ska orka. Jag är sjukt glad att vi inte hade barn i höstas. Det hade knäckt mig.

    Det som fungerade för oss var:
    1. Fundera på vilka element som gjorde situationen jobbig och tung. (Brist på att kunna prata med varandra, dåligt boende, dålig ekonomi, otillräcklighet i relationen mot hunden, gnäll på varandra när vi väl sågs).
    2. Fundera på lösningar på varje element som försvårade situationen. Vissa saker är som dem är, andra går att göra någonting åt. (Brist på att kunna prata = prioritera samtal. Han fick höra av sig mer. Skriva upp sitt schema så att jag visste när och hur jag kunde få tag på honom. Jag började skriva till honom, en liten berättelse varje kväll om vad som hänt under dagen. Skickade bilder från dagen via sms.) eller (Dålig ekonomi = minska utgifterna, sätta upp sparmål, sälj saker som inte behövs, kika över arbetssituation och löner, byt jobb)
    3. Lös några av de små elementen som skapar den stora situationen, så många som möjligt. Varje liten lösning känns som ett kilo mindre att bära i hjärtat. Vissa element känns tyngre och andra lättare. Vi löste ekonomin genom att han gick upp i tid och jag ner i tid, sedan genom att jag sagt upp mig och går in och jobbar på vårt företag på heltid istället. Då löste vi samtidigt tidsbristen ihop, för jag kan ta med hunden till jobbet och behöver inte längre stressa över hundvakt eller timmar hon är ensam. Jag kan också åka med honom om jag vill, eller vrida mina tider så att jag är ledig när han är ledig. Det är sjukt lyxigt att kunna göra så här just nu. Och det fungerade i och med att vi inte har t ex barn. Boendesituationen löste vi genom att flytta. Stora beslut, men viktiga för oss. Livsviktiga för vår relation.

    Lycka till! Tycker som sagt att du är grymt modig och bra som delar med dig och frågar! Jättehärlig lösning och jag tycker det är helt rätt beslut! Livet händer nu, inte i framtiden! <3

    1. Tack snälla Annie för ditt bidrag och för den här fantastiska kommentaren. Betyder så mycket med igenkänning och handfasta tips!

  23. Har aldrig läst din blogg men hittade hit när Linnéa i USA länkade. Har som tur var en man som kommer hem alltid, men med förlossningsdepression i bagaget så vet jag hur jobbigt det kan vara med små barn och att ändå få en relation att fungera. Swishade en liten peng och hoppas ni får en fin tid tillsammans så ni orkar umgås och hitta tillbaka till varandra <3

  24. Första inlägget jag läser av dig. Sandra Beijer tipsade om din blogg, därför hittade jag hit. Självklart swishar jag en tia! Ta hand om er.

  25. kan inte heller swisha pga av utland men vill ge SÅ mycket pepp till att du skriver detta inlägg.
    Och håller med om det någon skrev ovan – att tänk vilket material du skänkt åt oss följare, GRATIS. inlägg efter inlägg efter inlägg av vackra bilder och kloka ord och nakna berättelser om hur saker verkligen kan vara. en tia som tack för det är en futtig gåva i jämförelse med vad du levererat.

    <3

  26. Tack för att du vågar öppna dig och fråga om hjälp. Relaterar så mycket trots olika omständigheter så har situationen varit liknande här. All hopp om lycka och framgång för er! <3

  27. Har egentligen inga pengar men klart jag kan swisha en tia. Har också mängder med barnkläder du kan få om du är okej med tanken att det är mitt ofödda barns kläder. Kan inte slänga dom men ge bort känns bra. <3

    1. Fin du är, Daniella <3 Tack! Men just kläder har jag kvar efter Elton så de tycker jag du ska spara :*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *