ETT HEJ I REALTID

Hej! Det är inte ofta det bloggas i realtid på det här sättet inne hos mig nu för tiden. Jag är visserligen helt fine med det men ibland sammanstrålar både tid och lust och då gäller det att passa på!

Jag har precis parkerat mig i soffan med en kopp te bredvid mig (har lärt mig att den på riktigt behöver stå bredvid en i soffan för att kunna vara inom räckhåll) och en sovande bebis på bröstet. Han, Noah alltså, är för övrigt så pass snorig att han ligger här och snarkar som en liten griskulting. Inte precis något en önskar att en bebis ska drabbas av men samtidigt rätt oundvikligt med ett äldre syskon på förskolan. Jag hade nog egentligen tänkt ha Elton hemma lite längre nu i början men kände att två veckor blev det bäst för alla parter. Utom för Noahs luftvägar då! Usch, låter som att jag viftar bort det som en petitess när det egentligen är något som kan vara livsfarligt för en nyckläckt unge men han verkar må bra så jag försöker att inte lasta mig själv allt för mycket för det.

 

Jag tänkte för övrigt skriva ett inlägg om vår första tid som en familj på fyra och då ta upp lite om hur allt funkat här hemma och hur Elton tagit allt. Det kommer! Men en sak kan jag berätta redan nu och det är att Viktor fick reda på att han skulle ha massa dygn på jobbet framöver vilket har inneburit två hela helger själv med barnen och två kommande veckor då han är borta måndag-fredag och sen tisdag-söndag.

Det har gjort att jag verkligen värdesätter de här 15 timmarna jag får ensam hemma med Noah varje vecka. Eftersom jag går till och från förskolan försvinner ungefär en timme per dag som går åt till en rask promenad men förutom det har jag dessutom valt att ge varje dag ett speciellt fokusområde. En av dagarna viger jag helt åt socialt umgänge, en åt att plocka i ordning och fixa här hemma (eller ligga i soffan/sova) och en där jag uträttar ärenden (BVC, handlar osv) och går en längre promenad. Känner att jag på så sätt kan täcka upp alla mina behov och ladda om innan jag ska hämta hem storebrorsan igen. Sen gör jag såklart alla ovanstående saker även ihop med honom men just nu är det verkligen höjden av lyx att få prata till punkt med andra vuxna eller att få gå i mataffären helt själv.

 

Jag har förresten fått en uppenbarelse den senaste tiden och det är hur svårt jag har att kombinera min gamla person med den som nybliven mamma. Hm, hur ska jag förklara detta utan att det missförstås? Jo, men såhär; jag har alltid varit en person som sökt ett högre syfte i livet. För mig räcker det inte att gå till ett jobb och tjäna en lön för att vara nöjd med livet oavsett hur stimulerad och tillfreds jag än är på fritiden. Ibland önskar jag såklart att det var så enkelt, att jag kunde känna mig rotad och vilja stanna en längre stund i projekt och anställningar. Men jag har alltid haft lätt för att gå vidare vilket jag tror beror på att jag är en sökande person som hela tiden vill utveckla mitt inre. Eller så är jag bara en person som flyr från ansvar och ”vuxenlivet” men vägrar inse det? Hehe. Nä, men det känns löjligt att måla upp sig själv som en person som vill utvecklas eftersom det då låter som att jag tror att alla andra blint kutar runt i ekorrhjulet utan någon form av reflektion eller strävan. Och det är alltså inte det jag menar utan nu pratar jag bara om hur jag tror att jag fungerar.

Min bästa grej är liksom att komma fram till något som funkar för stunden, köra på det så länge jag kan tills nästa insikt slår mig och jag måste skifta fokus, ändra förhållningssätt eller bara ändra mitt sätt kring hur jag är/gör saker. Jag är inte rädd för att ångra mig eller bli en annan version av mig själv utan ser det som en av mina absoluta styrkor.

 

Strax innan jag fick barn fann jag meningen i den här bloggen och alla projekt den medförde. Jag var mig själv, så som jag var då, men efter att Elton kom förstod jag inte att jag hade ändrats. Att mitt fokusområde hade skiftat och därför blev jag utbränd och deprimerad av att fortsätta i samma höga tempo på ett spår som inte längre var mitt.

Länge tänkte jag att det var ett misslyckade. Att jag blivit en sån förälder som helt släppt mitt gamla jag för att enbart identifiera mig som mamma. Men den senaste veckan har jag insett att jag blir olycklig av att försöka bolla olika delar av mig själv på det sättet som jag tidigare försökte göra. Enkelt förklarat så behöver jag skapa en karaktär för mig där alla delar som känns relevanta i mitt liv just nu ryms. Förut var jag Sandra/Atilio som delade med sig av olika DIY-projekt, gjorde utflykter i naturen, odlade, bjöd på recept, skrev långa texter om tabubelagda ämnen och var nöjd med alla relationer jag byggde genom bloggen.

Nu är jag Sandra/Mamma till Elton och Noah och jag är fortfarande kreativ, odlar, gör utflykter i skogen och testar nya recept. Men jag gör allt i förhållande och tillsammans med dem. Jag kan inte längre göra den typen av grejer enbart för mig själv eller för mina följare/läsare för det sliter mig i tu. Utan när jag ser mig och barnen som en enhet anpassar jag istället våra timmar ihop till en nivå som passar oss alla. Det skapar en vardag utan onödiga konflikter och besvikna känslor när saker inte går som planerat. Jag är såklart mån om att jag också kan komma iväg på saker helt själv (pga behovet av att vara ensam är fortfarande stort hos mig) men det är inte riktigt det jag syftar på här.

 

 

Kan ni förstå hur jag menar? Jag känner att mitt liv blir större av att uppleva saker genom barnen utan att för den sakens skull enbart identifiera mig som mamma.

Och det var först när den insikten nådde mig som jag förstod att jag aldrig behöver ge avkall på min kreativa sida. Den kan ta sig uttryck på så många olika sätt och just nu bjuder jag in den naturligt och kontinuerligt och det känns så fint. Jag är kombon Sandra/Mamma och det räcker längre än jag hade kunnat ana.

 

Kanske måste några av er lämna mig här, för att mitt bloggande inte längre ger er det ni söker. Men det märker vi. Vi ser hur allt utvecklar sig och vem jag visar mig vara med dessa nya tankar i bagaget. Det jag vet är i alla fall att de gör mig väldigt mycket lättare till sinnes. För första gången på länge väljer jag att inte hasta framåt utan jag stannar i stunden, dagsformen och årstiden. Mitt hjärta expanderar i takt med att pulsen sänker sig. Jag är rotad, men inte på en arbetsplats och i en trygg anställning utan i den här tillvaron. Här vill jag stanna länge, länge. Tänk vilken lyx att den är min!

 

 

6 kommentarer Lägg till din
  1. Så skönt att få en sådan insikt och kunna landa i den! Jag tänker att precis som att du utvecklas och förändras i ditt liv så gör jag/vi som läsare också det. Att du bloggar så att det passar dig gör att bloggen känns äkta, om den passar mig/oss beror på vilken riktning just våra liv tar. Själv följer jag gärna med vidare!

  2. Härligt det låter att komma till insikt och landa i det nya. Tror det är en naturlig följd, alla utvecklas (tänker jag i alla fall) och har man blogg eller andra sociala kanaler så är det naturligt att de också förändrar sig över tid! Huvudsaken är ju att det är en plats som passar dig, och jag tror vi är många som stannar kvar och följer dig vidare!

  3. Så himla fint skrivet <3 Funderar mycket över det här med identitet. Jag blir, om allt går bra, mamma nästa år. Det känns så stort. Men man undrar ju, vem blir jag som mamma? Hur kommer jag att förändras? Jag har redan förändrats bara genom graviditeten. Blivit lugnare, ätit bättre… prioriterar annorlunda. Att få barn är så stort. Jag tror inte det går att föreställa sig på förhand. Man kan inte förvänta sig att förbli samma person som man var, men man blir ju ingen ny person heller. Samma person, med samma kärna, men annorlunda.

  4. Älskar det här inlägget. Väcker en massa tankar i mog och att jag oxå på något sätt landat i den grejen. Att jag gör det jag alltid gjort fast tillsammans med barnen. Att föräldraskapet blir så mkt mera en naturlig del av allt då.

    Väldigt bra och tänkvärt inlägg <3

  5. Sandra. Du skriver så klokt och vettigt på ett sätt så att jag tror att jag förstår dig. Jag känner mig lite rutten som inte oftare kommenterar här på bloggen eller på insta. Men du ska veta att det du skriver går rakt in. Jag tar in det och jag bär med mig det. Får nytt perspektiv. Utvecklas.

    Hoppas livet gradvis blir enklare och mer förståeligt för dig. Låter ju ändå som det.Mycket blir ju enklare när man anpassar sig till livet med två barn men sedan kommer en ny kurvboll som man måste hantera.

    Kram på dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *