EN VECKA GICK SÅ FORT! HÄR ÄR NÅGRA TANKAR OM BLOGGEN:

Så, nu har jag varit utan sociala medier under en veckas tid och det var nog mer välbehövligt än jag först trodde. Här kommer därför några tankar om min lilla detox.

 
Bakgrund:

Jag valde att ta en veckas paus från bloggen, Instagram, Facebook och i viss mån även min mail för att vila mig lite från den typen av sociala intryck. Jag upptäckte nämligen att jag fått svårare och svårare att hantera sociala situationer irl och så vill jag såklart inte ha det.

 

Okej, så var det svårt då?

Nej, inte ett dugg. Jag raderade alla apparna (utom mailen pga behövde ändå kolla den ibland) och funderade även på om jag skulle låta bli att läsa andra bloggar under tiden. Men även om jag ibland kan ha problem med inspirationsavundsjuka (yep, it’s a thing) så var ju inte det grunden till den här pausen och därför bestämde jag mig för att inte sätta upp några regler kring just läsandet av bloggar nu. Men stop och belägg kanske du tänker, hur kan en ha en digital detox och fortfarande få hänga på internet? Jo, jag tänkte att informationssökning (recept, väder, vägbeskrivning osv) som sagt inte är en del av mitt problem och att jag därför kunde tillåta den typen av internetanvändning under den här veckan.

Det tar mig tillbaka till frågan om det var svårt eller inte och svaret blev alltså: det kändes buslätt men jag fuskade faktiskt lite. Jag har nämligen använt messenger för att ha kontakt med några av mina vänner, kollat kommentarerna på bloggen två gånger och dessutom svarat på två frågor som dykt upp. Däremot har jag faktiskt bara följt en enda blogg under veckan som gått och det är Elsas. Bäst på internet just nu om ni frågar mig.

 

Vad gjorde jag istället?

Ja, när jag valde att lägga undan kameran, datorn och raderade alla apparna fick jag ju helt plötsligt massvis med tid över för annat. Nu hade det ju passat bra om jag langade fram en hel lista med ögonöppnande grejer jag ägnat min tid åt men så är faktiskt inte fallet. Utan ”bloggblicken” och behovet av att sitta och jobba vid datorn varje kväll blev jag faktiskt lite lost. – Vad ska jag göra nu? frågade jag Viktor en kväll när jag bara satt och glodde på en stol. Oproduktivt och skönt på samma gång. Men okej, om du vill ha ett konkret svar så har jag: snickrat lite, umgåtts med kompisar (shotout till Cornelia och Emelie), jobbat på en klädbytardag, deklarerat, rensat ogräs i trädgården, bläddrat (men inte läst) i en ny faktabok, börjat se om Girls (tycker den är mer briljant såhär i efterhand), klippt gardinlugg, ätit godis nästan varje dag och pratat i telefon med Anna María i en och en halv timme. Typ så. Samma gamla vanliga liv men utan en tanke på att dokumentera det i form av bilder eller att dela med mig i textform.

 

Vad kom jag fram till?

Som jag nämnde i det här inlägget så är jag introvert och för mig betyder det att sociala situationer (hur fantastiska de än kan vara) tar energi från mig. Jag har alltid älskat att vara själv och de senaste åren har jag förstått att det är mitt sätt att ladda upp. Jag vill alltså inte vara en enstöring som inte har vänner och inte kan finna sig i sociala sammanhang utan jag behöver bara få en paus där emellan så jag kan få ladda upp och ladda om.

Som bloggare har en av mina bästa grejer alltid varit att få kommentarer, mail och andra omnämnanden av personer som tar del av det jag gör. Dels är det en boost för mitt ego, ett kvitto på att jag gör något som kan vara betydelsefullt men också en kommunikation med personer som mer och mer börjat bli mina vänner. Men jag kan nu konstatera att den här typen av interaktion med andra människor tar energi från mina fysiska relationer.

 

Det är nog inte så att jag automatiskt tappat talförmågan för att jag skriver mycket på internet och kanske inte använder min fysiska röst så mycket som jag tidigare gjort. Visst, jag är lite ringrostig eftersom mitt språk i skrift och mitt talspråk ser lite olika ut men det är nog inte det egentliga problemet. Det egentliga problemet är att jag ”pratar” så mycket med människor på internet att min kvot för socialt umgänge fylls upp. Det finns helt enkelt inte någon ork kvar att faktiskt hänga eller prata med min familj, nära vänner eller bekanta i mataffären efter att jag jobbat en dag.

 

Det handlar inte om att jag är otacksam eller försöker lägga över det här problemet på någon annan. Det handlar om att jag behöver få vara ensam för att ladda om och det går ut över min närmsta och framför allt går det ut över Viktor. För jag hänger ju dessutom med Elton heeela dagarna och när han somnat för kvällen vill jag bara vara själv. Vissa kvällar kan jag stänga in mig i badrummet och bara stirra rakt ut i flera timmar. Kanske hör det till de här småbarnsåren eller så skulle jag längtat efter att få prata med Viktor om jag inte redan hade haft 23 meningsfulla konversationer via bloggen, Instagram, Facebook och mail under dagen som gått.

 


Så, vad händer nu?

Ja, det är faktiskt något jag frågar mig själv varje dag. Vad vill jag med mitt liv just precis nu? Vill jag fortfarande behandla bloggen som ett heltidsjobb när jag definitivt inte tjänar på den som ett heltidsjobb? Vill jag ha den som hobby? Vill jag sluta blogga helt?

Just den där sista meningen har jag dragit mig för att outa här. Jag har oroat mig för att det kommer färga dig allt för mycket. Att du ser det som något form av hot från min sida och att du inte längre kan lita på mig. Jag har tänkt att det inte är bra för eventuella samarbetspartners att läsa, att de vill investera i något som de vet kommer hålla länge.

Och så kanske det är men jag vill samtidigt kunna vara ärlig och därför måste jag berätta att jag funderar jättemycket på det här just nu.

 

Jag vet inte vem jag är utan min blogg. Jag startade inte den för att ha den som ett jobb utan den var en kreativ outlet för alla mina intressen. Jag har glömt det de senaste åren men så var det verkligen. I takt med att jag fick fler uppdrag och sponsrade inlägg var jag tvungen att behandla den som ett jobb, att försöka tänka ett steg i förväg hela tiden så att allt jobb runt omkring skulle löna sig. Det har funkat fint såhär långt men nu känner jag att jag kanske vill testa något annat. Men det känns så läskigt för vad är egentligen vad i allt det här? Kanske har ”bloggblicken” gjort mitt liv mycket härligare, kanske har den gjort att många av mina dagar levts för att se bra ut på bild. Det är så svårt att veta vad som är vad, om en sak är dålig för mig eller tvärtom ett positivr inslag och jag tror att jag bara kan komma fram till svaret om jag testar.

 

När jag haft en anställning har det alltid varit så lätt för mig att hoppa på nästa grej, hur osäker den än har varit. Jag har alltid känt att det viktigaste är att följa sitt hjärta och hittills har det gjort mig väldigt lycklig. Nu står jag inför ett motsatt beslut och är helt livrädd för jag vet inte längre vad mitt hjärta vill.
För dig kanske det låter som ett lyxproblem. Typ ”buhuu, vad jobbigt det är att fota smoothiebowls ibland och buhuuu jag kan inte ens börja lägga upp inlägg ibland utan att göra det till en stor grej som involverar alla andra buhuu vilken jobbig livskris” och alltså jo, lite så är det ju. Men det är fortfarande något jag behöver fundera på, experimentera med och känna efter kring. Därför tänker jag ta en till vecka borta från bloggen så att jag verkligen får känna efter. Jag kommer finnas på mail och Instagram (@atilio.se) under tiden om ni vill följa mig/nå mig på något sätt. Annars hörs vi helt enkelt här i början på april för att se hur allt kommer utveckla sig framöver.

 


Vet du, nu känner jag att jag måste få tacka för den här lilla terapisessionen. Att få outa sina tankar på det här sättet har gjort att framtiden inte alls känns lika läskig. Det är först när balansen störs som jag börjar fundera i nya banor och det är där jag är nu, i någon form av metamorfos som till slut kommer leda rätt. För en stund.

 

För så är ju livet, fullt av oväntade överraskningar och medvetna val och ibland blir det dåligt och ibland blir det bra. Framåt leder det i alla fall alltid.

 

25 kommentarer Lägg till din
  1. Vi är många som skulle sakna dig här om du slutade blogga, men samtidigt är vi lika många som till fullo skulle förstå om du väljer att göra det. Livet och tiderna förändras och det är ju egentligen någonting fint. Det viktigaste i slutändan är ändå alltid att vi mår bra.

    Tack vare dina inlägg om det här med hur du påverkas av att ständigt hänga på nätet har jag faktiskt valt att logga ut från Facebook och Instagram och försöka att minska antalet ”snabbcheckar i brist på annat” varje dag. Jag kände igen det du beskrev om hur du tappat talförmågan och det var som om polletten trillade ner i huvudet när du kopplade till din introversion. Det hade inte gått upp för mig innan att sociala medier ju faktiskt också är just sociala; de äter upp delar av den energi jag som introvert behöver för att orka vara extrovert. Jag måste få lov att tacka dig för den insikten.

    Ta hand om dig, Sandra. Kram!

    1. Håller med fullt ut. Jag är också introvert men även social, det är en svår balans att få till när man inte har oändliga sociala resurser.

    2. Jag känner precis likadant. Inlägget ifråga fick mig också att komma till insikt om att sociala medier nog har påverkat mig mer än jag själv velat inse.

      Tack Sandra för att du delar med dig! Kram <3

    3. Precis som många redan har skrivit så skulle jag ha full förståelse om du väljer att dra ner på ditt bloggande eller sluta helt. Det är viktigt att stanna upp och fundera på vad det är man vill med sitt liv, även det som är ute på nätet. Ta hand om dig och gör det som känns rätt för dig!

  2. Så intressant att få läsa dina tankar efter den här veckan. Vi är inne lite i samma tankebanor här hemma, och har ju numera satt timer på internet så vi bara har det en stund på morgonen och en stund på kvällen. Det blir mycket tid över till annat vilket är fantastiskt!

    Men även jag funderar över vem jag är utan bloggen, vad jag kan tänka mig att göra istället och om en kommer att vilja eller orka blogga i X antal år till. Kommer man blogga när man är 50 liksom?

    Jag försöker hitta tillbaka till lite mer rena fotouppdrag igen, och håller på med lite annat smått och gott. Vi får se var allt bär hän. Det viktigaste är verkligen att vara sann mot sig själv, stanna upp och lyssna på kroppen och följa hjärtat – även fast man inte vet var man hamnar då så Kan det inte gå fel tror jag <3

  3. Det är så underbart att du är ärlig med detta! Jag tror det är många som funderar i dessa banor men inte delar med sig av det offentligt. Det senaste året har jag känt precis som du: att jag inte längre vet vad mitt hjärta vill. Detta har gjort mig förvirrad och jag måste säga att det är riktigt läskigt. Tycker inte alls det är ett lyxproblem. Jag blir snarare orolig varför man plötsligt inte känner lika starkt vad som är rätt? Har precis som du hållit på och ändrat mig massor genom livet, för att till sist hoppa på en ”riktig” utbildning för 1,5 år sedan. Men till sist blev jag så förvirrad att jag nu har tagit paus från skolan. Jag tror ibland att pauser är det bästa för att man ska känna efter vad man vill. Så jag tror du är helt rätt ute med din bloggpaus! <3

  4. du är så för evigt klok och bäst. tack för att du stannar upp, tänker efter och är så ärlig och analytisk med dina tankar. <333

  5. ”jag hänger ju dessutom med Elton heeela dagarna och när han somnat för kvällen vill jag bara vara själv. Vissa kvällar kan jag stänga in mig i badrummet och bara stirra rakt ut i flera timmar” – relaterar så hårt. Fast tvärtom för mig, jag slappnar av om jag får hänga i Internetvärlden ett tag och bara göra sådant jag tycker är roligt = redigera bilder, skriva, blogga, läsa bloggar o.s.v. Jag hinner inte göra det över huvud taget under dagarna, eftersom lilla Madame knappt sover dagtid längre. Sami brukar pyssla med sitt under tiden, och det känns bra, för han har ju grejer han vill göra för sig själv efter jobbet också. Ja, inte vet jag egentligen vart jag vill komma med den här kommentaren, är så luddig i huvudet just nu. Eh.

    skulle sakna dig här om du slutade blogga, i alla fall <3

  6. Tack för att du delar dina tankar och känslor kring det <3 Sitter här hemma och känner hur jag drunknar i känslor och tankar kring vad jag bör och borde och måste. Vi har lov den här veckan och jag har stängt av mycket bara för att andas. Jag vill leva livet istället för att gå och vänta på att få börja, men just nu är det svårt när allt är så ovisst. Ta en vecka till <3 Ta semester. Livet är det viktigaste. Låt bloggen hända om den vill, för att det är roligt att bevara minnen om vad som händer. Ha den inte så seriöst. Lyssna på din kropp och dina känslor. Skär ner på ALLT du kan skära ner på tills du orkar. <3 Det gör jag just nu i alla fall. Ett steg i taget. Min blogg har aldrig varit så seriös som din, men det är nu den verkligen tar ett steg tillbaka. Jag frågar mig vad som är viktigt i mitt liv, och internet är det minst viktiga, även om det är där jag känner störst press om att tillbringa min tid. Jag har nästan slutat använda facebook och instagram, fastän jag vet att jag "borde. Men jag orkar inte just nu. Jag har ett par tre bloggar jag läser. Det är allt. Mer orkar jag inte just nu. Jag försöker göra saker som ger energi istället för att ta energi. Jag läser din blogg för att den är just så ärlig och är lite där jag är just nu. I en situation där du försöker hitta dig själv och vad du vill göra. Där du försöker sortera mellan borde , vill och måste, samt mellan "för vem?". Därför vill jag som läsare och vän som du inte känner, be dig att i första hand ta hand om dig själv, inte om bloggen, hur tråkigt det än vore att "förlora dig" som bloggvän! <3

  7. Kanske du kunde ta ett ”sabbatsår” från bloggande och hänga med till andra sidan Vättern? Finns säkert andra kreativa sysselsättningar att försörja sig på. Huvudsaken är att det känns bra i vardagen!
    I efterhand kan jag önska att jag haft än mer tid med mina barn när de var i dagisåldern än att vara tvungen att kämpa med jobb, pengar- och tidspussel. Lycka till!

  8. Jag och Rania (rowantree) pratade en del om det där över telefon, vad gör man om 10 år, om 20 år, ska man fortfarande blogga då? Hur ofta orkar man blogga i långa loppet och vad vill man egentligen med livet? Helt ärligt, jag tycker att det är skönt med bloggar som uppdaterar mer sällan. Jag blir nästan stressad om det är för mycket, för ofta. Förstår du vad jag menar? Hellre då välja ut guldkornen och blogga mer sällan. Det är säkert tvärt emot vad många andra gillar men så är det för mig.

    Jag känner också igen mkt av det där med blogg och sociala medier. Min hjärna är INTE vad den varit förut och jag vet flera med mig som upptäckt samma sak. Man kan inte ens sitta och vänta på bussen eller gå på toa utan att blippa på telefonen, kolla kommentarer och surfa på Fb eller Aftonbladet eller vad man nu gör med telefonen. Det är inte sunt någonstans.

    När jag tog ner FB märkte jag hur mkt lugnare jag blev, hur mkt mer tid jag fick ”över” till annat. Och lite hittade jag tillbaka till mig själv. Jag är inte alls lika mkt på FB som jag var innan. Jag försöker låta livet hända utanför sociala medier, oc surfa och blogga mer ur ett ”slow blogging perspektiv”. Mer kvalité än kvantitet helt enkelt.

    Så för mig skulle jag utan problem vara nöjd om du bloggade en gång i veckan istället för så pass ofta som du gjort innan. Oavsett, så ska du så klart göra som du vill, och mår bra av. Blogga inte alls, blogga ofta, blogga sällan.

    Stor varm kram <3

  9. Åh jag vet precis vad du menar. Jag märker att jag behöver distansera mig lite från sociala medier för jag kan känna mig lite ensam av det. Särskilt nu när jag bor utomlands och det har varit påfrestande vissa stunder. Då är det jobbigt att se bilder på folk som har det kul och mysigt med sin familj eller sina vänner. Jag blev liksom avundsjuk för mina allra närmsta befinner sig så långt bort.

    Det här med bloggen kan jag också känna igen. Även jag har bloggat länge. Första bloggen jag hade startade jag 2007, alltså 10 år sedan. Sedan har jag bloggat sedan dess, mer eller mindre. Det har blivit en del av mig. Ibland känner jag lite som i den där filmen The Truman Show, om du sett den? Hur skulle det kännas om jag slutade helt? Vem är jag då? Haha, lite fjantigt kanske men så känns det.

    Jag tog förresten en paus från Instagram när jag var sjukskriven förra året. Raderade även appen, och messenger också, men fuskade lite grann precis som du med att läsa kommentarer och andra bloggar lite grann. Mådde dock överlag väldigt bra av att dra ner på intaget. Skulle lätt kunna göra det igen.

    Hoppas att du kommer fram till en lösning som känns bra för dig. Lita på magkänslan!

  10. Vilka viktiga insikter du fått! Precis som någon annan skrev skulle vi läsare förstå ditt beslut oavsett om du fortsätter blogga eller inte. Tror det kan vara enormt viktigt med en sociala medier-paus ibland, särskilt om man är en introvert person. Jag kommer på mig själv ibland med att ta bilder enbart för sociala mediers skull istället för att njuta av stunden och så ska det ju inte vara. Ta hand om dig!

  11. Saknar redan dina inlägg! Men jag kan förstå hur du känner, även om jag uppskattar bloggarna jag läser, så undrar jag hur tusan ni orkar/hinner med det plus vanligt liv med familj, vänner, städning osv. . . Svaret är att ni kanske faktiskt inte gör det?

    Skulle dock vara så nöjd och glad om du endast skrev två inlägg i veckan. Det du skriver har sån kvalitet, och det behövs inte flera inlägg om dagen från en sån som dig – alltså sjukt positivt menat! ☺ Det vore kul om det fortsatte komna några inlägg från dig, men familjen och verkliga livet måste du såklart sätta främst.

    Stor kram!

  12. Tack för att du är så ärlig och öppen med hur du känner. Jag kan känna igen mig även om det så klart på många sätt är annorlunda. Jag hoppas att du får de perspektiv du behöver för att ta det beslut du behöver. Hur som helst så är jag otroligt tacksam för att ha träffat dig och hoppas att vi kan hålla kontakt även utanför bloggvärlden.

  13. TACK för ett oerhört ärligt och viktigt inlägg. Jag, som inte har någon form av inkomst eller egentliga krav på mig i bloggande, känner igen mig i väldigt många av dina tankar. Hur det ”sociala” i tekniken tar kraft ifrån det verkliga livet är verkligen både intressant och lite skrämmande. Jag är en rätt utåtriktad person själv, men även jag kan känna mig så trött av alla interaktioner där ute. Och därför missa det jag tycker mest om, nämligen umgås. Hoppas du har en skön vecka!
    Stor kram

  14. Du har en meget vigtig point, og jeg tror, vi er mange som kan relatere til det du skrive. Personligt kan det irritere mig, at jeg er så afhængig af ‘at være på’. Det er meget tydligt at det er en stressfaktor, men det er også måden jeg virkelig kan slapper af på… En uge uden hverken blog eller Instagram (Facebook kan jeg sagtens undvære) ville være sundt for mig på mange måder. Men jeg er også sikker på at det ville stresse mig at ikke tillade mig at svare på kommentarer på bloggen. Du har i hvert fald inspireret mig til at lave forsøget en dag. Jeg skal bare lige finde den ‘rigtige dag’. Jeg vil også savne dine fine bidrag til Blogland, men også fuld forståelse herfra. Som Mary skriver, tror jeg også mere på det at blogge mere sjældent. Jeg har valgt at fravælge nogen blogs på grund af at de opdaterer hele tiden, noget som jeg oplever som en stressfaktor. Uanset hvad du laver -lyt til dig selv ❤

  15. Alltså du, klokaste kvinnan ever. Jag är lite i samma situation med det här att mätta sitt sociala behov av internet och sedan knappt ha något kvar till andra. För mig handlar det i och för sig mest om min utmattning, att min kvot nu är betydligt mindre än vanligtvis, och den fylls därför snabbt upp av alla kontakter och intryck som internet ger mig.

    Jag tog en spontanpaus på två veckor nyss, så välbehövt ibland.

  16. Vad många givande insikter du fått av den här perioden utan sociala medier. Kan känna igen mig i så många av de funderingar du tar upp och rädslor du har. Jag är nog väldigt rädd för att vara uttråkad tror jag! Och väldigt väldigt beroende av bekräftelsen på att det en gör är bra. Att bara hänga med sig själv och sina närmsta i några veckor skrämmer mig, eftersom det innebär att en måste möta så många sidor hos sig själv som en kanske inte riktigt har gjort upp med. Men jag märker att det börjar bli nödvändigt även för mig att göra något liknande. Vi får se hur den tanken utvecklar sig under våren och vad jag gör åt den! Pratas förresten gärna vid över telefon nån dag, så slipper vi mail och messenger osv <3 Saknar dig! Kram!

  17. Tycker det är så intressant det där du säger om att bloggen kanske är anledningen till att livet är så härligt som det är, för att få till bra bilder och blogginlägg att publicera och jag ska berätta varför jag tycker det är intressant.

    Jag har bloggat sedan jag var 13 år. Två månader efter jag fyllt 20 år startade jag igång mitt företag och bloggen fick därmed läggas till sidan på grund av att anställning på 100%, företag och blogg blev för mycket när man samtidigt ska hinna med allt annat så som familj och vänner, träning och ta hand om hemmet i form av städning och matlagning.

    Idag, ca 10 månader, förstår jag vad bloggen gjorde för mig under tiden jag drev den. Den fick mig att se livet ur ett annat perspektiv. 10 månader av mitt liv finns inte dokumenterat någonstans vilket betyder att jag funderar över vad jag gjort det här året, utan att minnas. Bloggen hjälpte mig med andra ord att leva det där härliga livet jag nu vill hitta tillbaka till. Där jag gjorde saker (för att ha något att blogga om, men som jag också vill göra idag för att Jag vill. För att det fick mig att må bra). Bloggen hjälpte mig med andra ord att SE vad jag gjorde och därmed uppskatta det härliga som livet erbjuder. Därför har jag bestämt mig för att återgå till bloggandet.

    Jag hoppas att du hittar tillbaka till det du, med eller utan bloggen.
    Jag ville bara dela med mig av min historia.

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *