OM MIN SUPERPEDAGOGISKA UPPFOSTRAN

Jag satt precis och knåpade ihop ett inlägg om hur vi pratat med Elton om döden och insåg att det säkert lät sådär superpedagogiskt och genomtänkt igen. För sen jag la upp det här och det här inlägget har jag nämligen fått höra just det; hur pedagogisk min uppfostran verkar vara. Oftast är kommentaren följd av ett något nedstämt ”så genomtänkt är verkligen inte jag i min vardag med barnen”. 

Men hörni, det är ju inte jag heller! Vi lever liksom ett liv som börjar i ena änden och med hjälp av händelser längs vägen hamnar vi till slut längre fram. Det mesta sker alltså i naturlig följd utan att jag planerat varje litet steg. Som det här med att förbereda Elton på att få ett syskon. Där började vi berätta på en nivå som passade honom där han befann sig då och med tiden kunde vi utveckla det som skulle hända eftersom han helt enkelt förstod mer och mer. Sammanfattat i efterhand ser det ju ut som att jag gjort en riktigt omfattande plan men allt har alltså skett organiskt. Det enda riktiga trixet med det här är ju faktiskt att börja. Och vips så har en tagit sig från A till B (eller Ö om min liknelse ska hålla) med en massa stop på vägen.

 

Men visst, jag kan erkänna att jag under mina bra dagar (= de när jag inte är supertrött eller stressad) faktiskt känner mig rätt pedagogisk. Eller såhär; jag försöker anamma ett nära föräldraskap och när jag lyssnar på Eltons signaler/mina instinkter ger det mig ofta bra förutsättningar på den fronten.

 

Det jag försöker tänka mest på är att lyssna på och prata med mitt barn eftersom han verkar uppskatta det. Jag är faktiskt inte alls speciellt road av att leka lekar (tur att barnen har en pappa som gör det!) (eller jag gillar typ allt som är konkret, fantasilekar som bara existerar i en tvåårings huvud är för mig Zzzz) utan uppskattar främst att dela det dagliga livet med mitt barn. En promenad hem från förskolan kan ta flera timmar om vi tar oss tiden och där finns så mycket roligt att upptäcka. Under dessa promenader pratar vi mycket om vad vi ser och jag försöker förklara efter bästa förmåga. Elton har själv börjat säga ”det betyder?” om han inte förstår vad jag säger och ”mamma prata om det” ifall han vill att jag ska förklara vad en sång eller ett begrepp handlar om.

 

Det här är alltså inte något med en bakomliggande tanke från min sida utan bara hur jag uppfattar att mitt barn vill lära känna världen. Han har ett rikt språk, är nyfiken och mår bäst av att ha koll på läget. Han är väldigt stresskänslig och därför funkar det alltid bäst att förbereda och förankra det som sker hos honom. Så mitt sätt att vara + hans sätt att vara = en rätt naturlig pedagogisk miljö som jag hoppas att andra kan inspireras av. Det är alltså varken någon superuppfostran (usch ordet uppfostran klingar så dåligt i mina öron) från min sida eller en brist hos dig ifall du känner att du gör på ett annat sätt.

Så, med det sagt kommer det en post om barn och döden snart!

 

2 kommentarer Lägg till din

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *