MITT FÖRSTA PSYKBRYT SOM MAMMA

Inlägget innehåller gåvor.

 

 

För någon vecka sedan landade den här finfina lilla fylla-i-boken i min brevlåda. Det är Sofia (bloggtips så in i bomben!) som illustrerat och formgivit den ihop med Maria Eng som författare.

 

fylla i bok barn

 

Den passar perfekt som gåva till den blivande mamman eftersom en kan börja fylla i den redan innan barnet är fött. Jag som älskar den här typen av dokumentation tyckte dock inte att det gjorde något att Elton var nästan ett år när jag fick hem den. Den handlar nämligen till stor del om sånt en får uppleva (och behöver ventilera!) när en blivit förälder. Det och en himla massa fina illustrationer som Sofia gjort, förstås!

 

På en sida står det ”Mitt första psykbryt” och det tänkte jag minsann ta och berätta om nu:

 

 

 

carpe diem bok

 

Det slog aldrig fel och varje gång jag skulle äta var det där lilla knytet och bökade i famnen på mig i jakt på sin egen föda. Jag fick aldrig ta en enda tugga utan att bebisen skulle ha mat först och då, i början, var ju dessutom min hunger så enorm att jag en dag till slut tappade det.

Jag ville ju bara få ÄTA och inte behöva balansera varenda smörgås högt ovanför den ömtåliga kroppen i min famn. Så en dag, när Elton återigen började göra anspråk på att vara den som serverades först drämde jag ner yoghurtskålen med en duns på soffbordet samtidigt som jag med tårar i ögonen och en uppgiven röst utbrast ”NÄ men jag struntar väl i att äta då!!!”. Flingorna flög över bordet och Viktor påpekade att det där var onödigt gjort av mig och när han dessutom skulle komma och lägga sig i kunde jag inte hålla mig. Då reagerade jag på ett sånt sätt som jag bara fantiserat om tidigare men aldrig vågat agera ut. Jag fräste ”du kan få se på onödigt” och sträckte långsamt fram foten och puttade sen hårt till skålen så att den for över kanten på andra sidan bordet. Yoghurt och flingor stänkte över möbler och mitt adrenalin pumpade på i kroppen. Jag satt helt lugnt kvar i soffan, matade min bebis och lät Viktor städa upp yoghurtskaoset. Jag tappade det helt enkelt och det var så jävla skönt.

 

Nu i efterhand kan jag såklart inte minnas den där jobbiga känslan av att aldrig få äta men tack vare fylla-i-boken kommer jag ju minnas att det faktiskt fanns en sån tid. Tack för att jag fick ett exemplar, Sofia!

 

15 kommentarer Lägg till din
  1. Så vacker bok och lite psykbryt är aldrig fel. :) Ibland måste man bara släppa ut lite pysande rykande reaktioner tycker jag. Som på ett långt oändligt möte som aldrig tar slut. Eller i allafall drömma om det, psykbrytet alltså.
    Ha en fin dag

  2. Haha, bästa!!! 😂 Känner så igen mig, så tack för att du delade med dig! Minns den hungern och frustrationen 👍

  3. Hahaha. Att få kommentaren ”onödigt” när man är som mest adrenalinfyllt rödhuvad-nödig är som att be om det :) Det är nog den typen av bryt jag också haft, när det kommer något utifrån och ska hjälpa eller lugna. De stora får man ju skälla på lite mer också ;)

  4. Vi hade fläckar i taket av chokladsmoothie efter ett kasta-saker-psykbryt. Tyvärr offrades mixer-shakern i utbrottet vilket ju var lite dumt… ;)

  5. Väldigt roligt att läsa om när du tappade det. Hehe Kan lova att det händer alla, även i andra sammanhang som inte har med barn att göra. :P

  6. Jag tycker fortfarande det är så tråkigt med mat ibland. Framför allt lunchen… När det bara är jag och Draken som är hemma och jag liksom ska försöka få i mig mat och inte vara för långsam med att mata henne… Phew! Nu ska jag iaf precis beställa ergonomiska babyskedar i trä så här det ska det ätas själv för fulla muggar snart :D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *