ETT ÅR SEN LEELOO DOG

ett år sen leeloo dog

 

Nu har det gått ett helt år sedan Leeloo dog. Det är så svårt att försöka minnas hur allt kändes då. Hur vi satt i bilen på väg hem från  Skövde och bara grät och grät. Hur sorgen växte i mig och förändrades från dag till dag. Men en sak jag kommer ihåg är att jag inte förstod hur livet bara kunde fortsätta. När jag såg grannarna gå över parkeringsplatsen på väg till sina arbeten ville jag öppna fönstret och skrika  ”min katt har dött, fattar ni inte det?”. Jag hade aldrig tidigare upplevt en smärta av den sorten. Det värsta var egentligen inte att vara utan henne utan att det var så definitivit. Att det inte fanns något sätt att nå henne på igen, att det var över.

Jag skrev dagboksanteckningar under de två första veckorna efter att hon hade avlivats och om du vill se en studie i att gå vidare hittar du dem här.

 

husdjur dog
Nu har det alltså gått ett år sen Leeloo dog och lite mer än ett halvår sen Gösta flyttade. Vi gråter inte längre efter våra älskade små kattvänner men vi saknar dem ofta. När vi minns dem i olika situationer skrattar vi alltid samtidigt som det gör lite, lite ont i bröstet. Våra fina vänner. Tänk ändå att vi var den allra första familjen. Viktor, Sandra, Leeloo och Gösta. När Elton blir större ska han få höra allt om de två lurviga goskatterna som fanns före honom. Och när han blir ännu lite äldre hoppas jag att vår familj kan innehålla en kattvän igen. För även om jag svor på att aldrig mer utsätta mig för en sån smärta den dagen hon dog så är ju glädjen de ger enorm och en sån vänskap vill jag att min son ska få uppleva.

 

 

12 kommentarer Lägg till din
  1. Jag tycker att allting är värt risken, är det inte värt att älska någon i x antal år bara för att katten kommer dö en dag? Jag är likadan, jag vågar aldrig vara kär för jag är rädd att det ska ta slut. Och istället slösar jag bort tiden på att oroa mej när jag istället hade kunnat vara med om något fint. <3

  2. När du skriver om Elton i inlägget får jag flashbacks tillbaka till när jag var liten och min mamma alltid pratade så varmt om de två katterna hon hade innan jag föddes. När jag var tio år skaffade vi två kattsystrar och det var så himla fantastiskt att se hur glad hon var åt att få ha en katt i sitt liv igen och att jag äntligen fick uppleva det där speciella med katter. Den ena katten dog alldeles för tidigt och den andra dog för knappt fyra månader sedan, 16 år gammal, och fortfarande blir jag alldeles tårögd när jag tänker på dem. Både av saknad och av alla fantastiska barndomsminnen där katterna varit med. Den där villkorslösa kärleken till ett djur alltså, lika fantastisk som den är, lika hemsk kan den vara. <3

  3. Mina föräldrar sa alltid att vi inte kunde ha djur hemma för att det gör så ont när de dör. Och ja, det är klart man blir ledsen, men livet är ju så. Ups and downs. Fint ändå att ni leker med tanken att skaffa en kattvän i framtiden så att Elton får uppleva hur det är att ha ett husdjur.

  4. Du skriver fantastiskt bra, Sandra. Det här gjorde ont att läsa och skänkte tröst samtidigt. Tack för att du delar med dig. <3

  5. Fina Leeloo. Det är sorgligt att ta farväl av djur men de ger sådan rikedom i livet att det väger upp sorgen. Och det fina är att minnena lever kvar.

  6. <3 <3 det är så hemskt att ta farväl av ett djur, en kär vän och familjemedlem. Vet precis hur det känns <3 <3

  7. Så mycket kärlek. Jättefint skrivet. <3 Vet inte hur jag ska överleva när Asla inte finns längre men jag vet att jag måste det. På något sätt går livet vidare. Jag hoppas att det blir när hon är riktigt gammal och inte orkar livet mer. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *